sökning egde rum. Förklaringarne ljödo lika, de inskränkte sig till följande: J juli månad märkte kapten Richebourg, att fartyget var läck; man lät pumparne arbeta, men blef ej herre öfver vattuet. Sedan man länge hållit på med pumpningen och utmattat besättningen, beslöt kaptenen att lemna fartyget. Man nedfirade båtarne och besättningen fick först gå i dem. Kaptenen, styrmannen, kajutvakten och kocken skulle sist stiga i båten; men under det de voro sysselsatta med att ianpacka kompassen, uren, papperen c., blefvo de förekomna och sjönko med fartyget omkring kl. 1 eller 2 på natten. Vi qvarstannade tills dagens inbrott på samma ställe — tillade de sammansvurna — utan att se någon. Natten var mycket mörk, utan månsken. Öfverensstämmelsen i uppgifterna gjorde, att man i Brest trodde på deras sanningsenlighet. Man skulle kanske aldrig erhållit kunskap om brottet, i händelse hr Aubert, broder till styrmannen och sjelf sjöman, icke fattat misstankar. Efter att hafva rådgjort med flera sjökaptener skref han till justitieministern, för att begära en andra undersökning, i det han dervid hufvudsakligen stödde sig på den omständigheten, att kaptenen, styrmannen, kocken och kajutvakten gvarblifvit ombord på fartyget, för att utrusta en båt, hvilket ej syntes tillförlitligt. En andra undersökning egde rum i Nantes, hvarest hamnfogden och kommissarien för sjöexpeditionen förhörde jungmannen Chicot. Dennes förklaringar voro ungefär desamma som de, hvilka afgåfvos i Brest. Vissa punkter syntes de båda tjenstemännen ej tillräckligt klara, isynnerhet nattens mörker i det ögonblick då fartyget sjönk. Från denna stund blef Chicot mycket missmodig, och då hans moder tillsporde honom om orsaken till hans sorgsenhet, svarade han, att han tänkte på sin kapten, som han hållit mycket af. Slutligen kunde han ej längre motstå; han bekände allt för sin mor. Denna skickade honom till ransakningsdomaren. Genast utfärdades befallning om de sammansvurnas häktning. Den ene, Carbuccia, arresterades i Marseille. Han hade i detta drama spelat en otäck roll; han var en af dem, som höggo in på kaptenen och styrmannen med sådant raseri, att deras knifsblad böjdes. . En annan, Lenard, som tyckes ha varit hufvudanstiftaren, Jef häktad i Antwerpen eller Köpenhamn. Frepault greps i Havre. De neka alla, men man har hos dem funnit saker, hvilka tillhört styrmannen. Låenard fungerade under mordet på kaptenen såsom ogerningsmännens befälhafvare. Han sade: Låt honom gå, låt honom gå! och tillade hånskrattande, i det han kastade sig tillbaka: i vattnet, i vattnet! mV