Möjoren gick sin väg med langsammu steg,
likasom han kommit; under hela samvaron
med rödskionen hade han icke en enda gång
förlorat fattoaingen eller förrådt någon fruktan.
Öfversten afvaktade otåligt hans återkomst.
Han hade tyckt, att samtalet drog allt för
långt ut på tiden, och derföre blifvit orolig.
Också höll har känonerria i beredskap, för att
Häronas, ifall hans ombid blifvit på uägot sätt
förolämpadt.
Så snart majoren kom tillbaka, skyndade
han emot hotom.
-— Nå väl? frågade han med feberaktig
otålighet. —
— De söka endast vinna tid, för att spela
oss hågot fördönidt spratt.
— Hvad fordra de? Tala! säg!
— Åh! ni må tro, de ha inte små pre-
teätioner; och det-tycka de nog också sjeltva;
ty det vari en nästan gäckande ton de fram-
ställde dem. De påstå, att den der höfdingen,
som för två hundra år sedan öfverlät detta
område åt spaniorerna, inte hade rättighet att
sälja jorden. Derföre fordra de vu; att vi
packa oss härifrån inom fjugufyra timmar;
eijest.-.. ja, ni känner till deras vanliga ho-
teiser. Ab, det var sanrct, tillade majoren med
ett ironiskt leende, jag glömde säga r, öfver-
ste; att de förklara sig villiga att återge all,
hvad den der höfdingen emottog i betalning
för jorden. Detta är ungefäriigen hyad man
bad mig säga er.
Öfversten gjorde en axelryckning.
— De der hedningarne äro splitter galna,
sade han; eller kanske CO bara vilja invagga