— Ja, allt, svarade indianen och bugade I
sig.
; — Och huru lång tid tillåta höfdingarne
guvernören i San Lucar alt betänka sig, in-
nan han afger sitt svar?
— Två timmar.
— Det var hederligt, sade majoren iro-
niskt. Och om guvernören vägrar, hvad äm-
na då mina bröder göra?
— Höfdingarne, genmälde indianen högs-
tidligt, ha beslutat sätta sig i besittnivg af
detta område; om blekansigtena vägra att ut-
rymma det, skall derås by bräönas upp, deras
krigare dödas och deras qvibnor och barn gö-
ras till slafvar.
— Äh! jag måtte säga, utbrast majoren.
Ni få allt arbeta bra; innan nihinbå uträtta
de der storverken; först skall hvarenda en at
våra soldater stupa, under försvaret af fäst-
ningen. Men jag är icke hitkommen för att
disputera; jag skall underrätta guvernören om
edra fordringar, och i morgon vid soluppgån-
gen ha ni vårt svar. Jag hoppas, ni vilja upp-
skjuta fiendtligheterna sä pass länge.
— Nej, det ankommer på er sjelfva att
hejda oss, när ni behaga; vi kunna inte för-
bli sysslolösa så länge; alltså, varen på er
vakt.
— Tack för ev uppriktighet, höfding, sa-
de majoren, Jag känner mig lycklig: öfver att
ha påträffat en indian, som icke förlorat all
hederskänsla. I morgon således!
— I morgon! svarade indianerna och
gjorde en artig bugning; de kände sig träf-
tade af det nobla och Vettiga 1 den gamle
officerens väsende.