vepta i vida kappor, följde dem på afstäånd
under lifligt samspråk med hvarandra.
Vädret började se hotande ut; himlen fyll-
des af stora mörka moln, foglarne sänkte sig
på slaka vingar allt närmare jorden, och vin-
den friskade i allt mer och mer.
De begge tjenarne, som i San Lucar hört
rödskinnens annalkande omtalas, färdades un-
gefär tjugu steg framför sina herrar och ka-
stade gång på gång oroliga blickar omkring sig,
väntande sig i hvarje ögonblick att få höra
indianernas stridsrop ljuda i sina öron.
Don Fernando och Estevan redo bredvid
hvarandra, utan att vexla ett euda ord; de
voro båda försjunkna i tankar.
Emellertid hade en riktig orkan börjat
blåsa; ju närmare de resaude kommo floden,
desto värre blef ovädret. Regnet hällde ned
och täta blixtar genomskuro luften. Midtun-
der åskbullret, som upprepades af echot från
de höga klippstränderna, hörde man gång ef-
ter annan braket af träd som upprycktes eller
afbrötos af stormen och störtade ned i floden.
Vinden hade till den grad tilltagit i styr-
ka, att våra ryttare omöjligen kunde fortsätta
resan. Hästarne hade blifvit uppskrämda af
orkanens tjut och läto med möda styra sig.
De gjorde de fariigaste sidosprång; vattnet
strömmade utefter landsvägen, såsom vadade
man i en bäck, hvilket hade till följd att hä-
starne gång på gång snafvade och voro nära
att falla omkull.
— Vi få lof att stanna, tills ovädret gått
öfver, sade don Estevan.
— Ja, kanske, svarade don Fernando och
kastade em orolig blick omkring sig.