Don Fernando Carril och major Barnum
voro gamla bekanta och blefvo helt glada att
träffas; ty engelsmannen var en förträfflig
menniska, som under en frånstötande yta göm-
de ett varmt och ädelt hjerta och derföre var
omtyckt af alla, som kinde honom.
Så snart helsningarne voro undangjorda,
togo de tre herrarne plats kring matbordet
och började göra heder åt de derpå framsatta
läckra rätterna.
Till en börjau läto bordsgästerna maten
tysta munnen; men sedan den första hungern
blifvit stillad, öppnade de på språklådan. Nä
man hunnit till deserten var konversationen
i full gång. j
— Sig mig, frågade plötsligt don Fer-
nando, hvad som kommer åt er i dag, don
Jose? Ni, som eljest plär vara så glad, ser ned-
slagen ut, tycker jag.
— Ja, jag är verkligen ledsen, svarade
guvernören i det ban smuttade på ett glas
Xeres.
— Ledsen! Hvarföre det? Ni oroar mig.
Om jag inte sett er äta med så god aptit,
skulle jag tro er vara illamående.
— Ja, svarade uden gamle soldaten med
cn suck, aptiten är god.
— Hvad är det då, som bekymrar er?
— Jag har en aning, sade guvernören
med allvarlig min.
— Hvad säger ni, en aning! inföll ma-
joren. Jag yet nog, det kan förefalla andra
personer nästan löjligt att höra gamla solda-
ter som vi tro på onda aningar, hvilka ju på
det hela taget endast äro barn af en sjuk in-.
billning. Men, besynnerligt uog, är förhållan-