Ianan den unga flickan hano svara, öppnades dörren. — Inspektoren på godset las Norias de San Pedro, sade en bejont, ber att få tala vid er, ädle herre, i ett mycket vigtigt ärende. —-Lit honom genast komma iu, svarade don Pedro. Don Torribio var ytterst upprörd, när han kom ut ur huset. Han vände sig om och kastade sina huggormsögoa mot ett af fönstren, genom hvilket han såg donna Hermosas rörliga skugga afteckna sig på salongsväggen. — Högmodiga flicka, sade han med dof och hotande röst, jag hatar dig lika djupt som jag förut älskat dig högt. Snart gog, hoppas jag, får jag straffa dig för ditt förakt. Derpå svepte han om sig kappan och ropade på sin hist. Ea betjeat höll denne i beredskap och ledde nu fram honom vid betslet. Den unge mannen fattade tyglarne, räckte tjenaren en piaster, svingzade sig upp i sadeln och red sin väg i galopp. — Hum, mumlade indianen och tummade på myatet han fått, hvad kan det vara som går åt den unge herru? Man skulle nästan kunna tro att ban vore tokig. Dut var tusan hvad han måtte ha brådtom ! Don Torribio styrde kosan direkte till San Lucar. Nir han ridit vid pass en qvarts timma, inträffide vid en krökning af vägen, att hästen helt plötsligt gjorde ett språag åt 81dan, stegrade sig och spetsade öronen. Den unge mannen såg sig omkring, för att upptäcka hvad som till den grad kunnat skrämma det trogna djuret.