Gästerna började nu taga afsked och gng den ena efter den andra sin väg. Don Estevan och don Fernando redc glada mot hemmet. Den sistnämnde visste nu att han var igenkänd af IHermosa. Don Torribio Quiroga stannade ensam qvar, sedan allå de andra hade gått. — Min kusin, sade han med !åg och stammande röst, i det han lutade sig intill den unga fickan för att säga henne adjö, jag ger mig ut på en resa, hvarunder jag tvifvelsutan kommer att löpa stora faror; törs jag hoppas, att ni i edra böner värdigas ihågkomma den stackars resenären? Donua Hermosa såg honom en stund i ansigtet; derpå svarade hon nästan sträft: — Min kusin, jag kan inte bedj: om framgång åt ett företag, hvars syfte jag iute känner. — Tack för er uppriktighet, min fröken, återtog han kallblodigt, Jag skall inte glömma edra ord. — Ni reser således verkligen, don Torribio? sade don Pedro, som nu kom fram till de samtalande. — Straxt få stunden. Allt är i ordning för min afresa. . i — Jaså, lycka till då! Jag hoppas, ni snart skall låta oss höra af er. — Ja, Ja, svarade han med dyster stämma, ni få snart höra talas om mig. Ajö! Sedan han tagit afsked af far och dotter, aflägsnade han sig. — Hvad kommer åt din kusin, Ninna? frågade don Pedro sin dotter, sedan de blifvit allena; hans uppförande i afton var mer än besyunerligt