Gästerna började nu taga afsked och gng
den ena efter den andra sin väg.
Don Estevan och don Fernando redc
glada mot hemmet. Den sistnämnde visste nu
att han var igenkänd af IHermosa.
Don Torribio Quiroga stannade ensam qvar,
sedan allå de andra hade gått.
— Min kusin, sade han med !åg och stam-
mande röst, i det han lutade sig intill den
unga fickan för att säga henne adjö, jag ger
mig ut på en resa, hvarunder jag tvifvelsutan
kommer att löpa stora faror; törs jag hoppas,
att ni i edra böner värdigas ihågkomma den
stackars resenären?
Donua Hermosa såg honom en stund i
ansigtet; derpå svarade hon nästan sträft:
— Min kusin, jag kan inte bedj: om fram-
gång åt ett företag, hvars syfte jag iute känner.
— Tack för er uppriktighet, min fröken,
återtog han kallblodigt, Jag skall inte glömma
edra ord.
— Ni reser således verkligen, don Torri-
bio? sade don Pedro, som nu kom fram till
de samtalande.
— Straxt få stunden. Allt är i ordning
för min afresa. . i
— Jaså, lycka till då! Jag hoppas, ni
snart skall låta oss höra af er.
— Ja, Ja, svarade han med dyster stäm-
ma, ni få snart höra talas om mig. Ajö!
Sedan han tagit afsked af far och dotter,
aflägsnade han sig.
— Hvad kommer åt din kusin, Ninna?
frågade don Pedro sin dotter, sedan de blif-
vit allena; hans uppförande i afton var mer
än besyunerligt