— Nu så, mina baru! bade dov Pedro
sagt, omfamnen hvaraudra nu, jag tilåter det.
Donva Hurmosa hade då rodnände rä kt
fram siu panua åt Torribio, och denne hade
derpå tyckt en vördnadsfull kyss.
— Nej, hvad är det der för ett slags
kyssande! hade don Pedro utropat; se så, ine
gen förstäluing, omfamnen hvarandra nu rik-
vg! Du Hermosa får inte kokettera såder,
dertöre att du är en vacker flicka och han en
vacker gosse; Och ni Torribio, som fallit ötver
oss som en bomb, Utan att ers dessförlunan
ropa: ur Vägen, tror ni jag ä så kortsynt,
att jag inte begriper för hyilkens skull ul ris
dit Hera huödra mil, utan at gå ör tid at
hyila under resav? Är det kanske för att hel-
si på mig, som ni kommit hit ifrån Vira
Cruz? Nej, I ären k.ra i hvarandra, och iu-
gen kan förtänka eder det. Se så, tagen hvar-
audra nu 1 famn, såsom det anstår tvenne äl-
skande och trolotvade; ifall J förhållen er väl,
så lofvar jar, att det skall bli bröLliop. af
suart.
De unga tu hade blifvit uom sig afför-
tjusning vid dessa ord af den gam ie, de hade
K stat sig i havs armar, för au dölja siu rös
relse.
Don Torribio hade härefter blifvit offent-
ligen rkänd såsom dyönna Hermosas friare och
i sådan egenskap fått tillåtelse att uppvakta
benue.
Den unga fliekan trodde sig verkligen
älska sin frände; deras långvuriga bekautskap,
deras barudomsvinskap, som vu dör en Åer-
årig skysnossa LUVA Varmare öd DÅgVUSiR