Norte, som lik eit siltverband, sträckte sig of
ver slätten, så långt ögat kunde nå.
Do fem ryttarve hade fördjupat sig i
skogen.
Deras ridt varade i tre timmar. De kom-
mo fram till Rio Bravo del Nortes stränder
och hade då midt framför sig godset Cormillo.
Boniovgshuset med siva betästvivgar var be-
läget 1 en oas, der grupper af piluil, kaktus,
pomerans- och citroutrid samt blommande jas-
minbuskar växte, och i trädens grenar qvittra-
de en talrik skara foglar.
Don Torribio stannade och vände sig till
gina följeslagare, som hkaledes gjort halt.
— Det är här vi måste skujas, sade hav,
jag tackar er för er godhet att eskorwra mig;
jag behöfver nu ej mera er bjelp. J kunnen
gå att sköta edra egna angeligenheter, mina
herrar; men glömmen icke vår öfvcrenskom-
melse! jag räknar få er.
— Adjö, ere herrhighet! svarade bandi-
terna och bugade sig ödmjukt; ni kan tull-
komligt lita på oss.
Derjå läto de sina hästar nedstiga ivatt-
net, Dessa summo med ryttarne på ryggen
och försvurno snart ur sigte vid cn krökning
at floden.
Don Torribio stod ensam qgvar.
Don Pedro de Lunas och don Torribios
familjer, hvilka båda härstammade från de
spanska cröfrarve och sdan urgamla tider haft
förbindelse mid hvarandra, hade ulltid umgåtts
på den mest intima fot.
Den unge mannen och den unga fickan
hade, snart sÄgd:, blifvit uppfostrade tillsam-
manus.