Pader och kommer igen då man minst väntar honom. — Alt det der är mycket sannt, sade Pablito; det är en högst ovanlig menniska, denne don Fernando. — För huru många faror måste han icke vara utsatt under sina äfveatyrliga utflykter, på hvilka han icke åtföljes af någon menniska, återtog don Torribio. — Det är förskräckligt bara att tänka derpå! utbrast Carlocho i medhå!lande ton. -En olycka inträffar så lätt i vildmarken, menade Verado. — Man har derpå ett färskt exempel uti hvad som varit så nära att hända er sjelf nu i natt, ädle herre, inföll Tonillo och säg deltagande ut. — Hu! det var förfärligt! ropade Palito. I förstån, mina herrar, återtog don Torribio, att jag inte på något sätt kan rå för de olyckshändelser, som drabba don Fernando på hans ströfiåg. — Det kan inte bestridas, ropade banditerna på en gång. — Ödet roar sig ofta med att omintetgöra de dödliges planer, och oaktadt det lifliga intresse jag hyser för don Fernando, är det mig omöjligt att göra honom oåtkomlig för ödet. — Jag håller fullkomligt med er, ädle le herre. Ingen har rättighet att förebrå er, om den stackars don Fernando till följd af någon ödets nyck blir dödad, sade Pablito med mycken öfvertygelse. — Ja, det är just hvad jag tycker. Men