Pader och kommer igen då man minst väntar
honom.
— Alt det der är mycket sannt, sade
Pablito; det är en högst ovanlig menniska,
denne don Fernando.
— För huru många faror måste han icke
vara utsatt under sina äfveatyrliga utflykter,
på hvilka han icke åtföljes af någon menniska,
återtog don Torribio.
— Det är förskräckligt bara att tänka
derpå! utbrast Carlocho i medhå!lande ton.
-- En olycka inträffar så lätt i vildmar-
ken, menade Verado.
— Man har derpå ett färskt exempel uti
hvad som varit så nära att hända er sjelf nu
i natt, ädle herre, inföll Tonillo och säg del-
tagande ut.
— Hu! det var förfärligt! ropade Pa-
lito.
I förstån, mina herrar, återtog don Tor-
ribio, att jag inte på något sätt kan rå för
de olyckshändelser, som drabba don Fernando
på hans ströfiåg.
— Det kan inte bestridas, ropade bandi-
terna på en gång.
— Ödet roar sig ofta med att omintet-
göra de dödliges planer, och oaktadt det lif-
liga intresse jag hyser för don Fernando, är
det mig omöjligt att göra honom oåtkomlig
för ödet.
— Jag håller fullkomligt med er, ädle
le herre. Ingen har rättighet att förebrå er,
om den stackars don Fernando till följd af
någon ödets nyck blir dödad, sade Pablito med
mycken öfvertygelse.
— Ja, det är just hvad jag tycker. Men