omgitven af ett dussin döda tigerkattor och ;
hållande mellan sina stelnade fingrar hufvu-
det af en gam som han vridit nacken utaf.
— Nåväl, Carlocho! sade en röst; han J
fått tag i honom?
— Ja, svarade deune; men han tycks
vara död.
— För tusan! det vore skada, åtettog
Pablito; ty det var en duktig karl. Hvar är
han?
— Han ligger på klippan, alldeles midt
framför oss.
— Kunnen I bära neå honom ensam-
ma? ,
— Det går mycket lätt för gig; han är
orörlig som en stock.
— Skynden er i himlens namn! sade
Pablito; hvarje minut är dyrbar; det minata
dröjsmål kan kosta honom lifvet.
Carlocho och Verado lyftade upp dov
Torribio med mycken försigtighet, och buro
honom från klippan, denna fästning, som han
så länge försvarat mot en öfverlägsen styrka.
De lade honom bredvid en eld på en bädd
af löf, som under tiden blifvit tillrustad af
el Zapote. Genom en besynnerlig slump voro
våra fyra gamla bekanta vaqueroer samlade
på denna aflägsna punkt.
— Det var sjelfva hin, ropade Pablito,
då han blef varse den unge mannen, hur de
gått åt den stackarn! Det var verkligen i
grefvens tid vi kommo hit.
— Tror ni, han kommer sig? frägade
Carlocho.
— Man bör väl kunna hoppas det, svar