lifvet och i döden. Vi tillhöra hvarandra
såsom fästet och klingan!
— Ack! svarade den unge mannen och
drog en suck af tillfredsställelse; så har jag då
ändtligen en vän. Jag skall icke vidare stå
ensam i verlden, glädje eller sorg, sällhet el-
ler olycka må bli min lott, så skall jag alltid
ha ett hjerta som klappar för mig, en vän,
åt hvilken jag kan anförtro allt.
ä; — Ni skall få ännu mera än det der,
min broder, ni skall få en familj. Min mor
skall också blifva er. Men kom, vi skola stiga
till häst och ge oss utaf. Tiden är redan
långt framskriden, och vi ha ännu mycket att
säga hvarandra.
— Ja, låtom oss bege oss utaf! svarade
jägaren.
Hästarne hade under hela tiden uppehål-
lit sig i närheten af hyddan, och låtit det fro-
diga gräset sig väl smaka. De unga männen
fingo snart reda på dem och fem minuter sed-
nare redo de sida vid sida hem till con Este-
vans boning igen.
Donna Manuela väntade dem i porten;
hon smålog.
— Skynden er då! ropade hon till åem,
så snart hon fick g6 dem komma. Maten har
varit färdig öfver en timma. Det är hög tid
ati äta qvällsvard nu,
— Ja, jag må säga, att vi bokstafligen
hålla på att dö af hunger, kära mor, svarade
don Estevan i glädtig ton under det ban steg
af hästen, Ni har väl lagati ordning ett duk-
tigt mål åt oss, eljest kan det hända er den
förtreten, att vi få stiga upp från bordet utan
att vara riktigt mätta