lifvet och i döden. Vi tillhöra hvarandra såsom fästet och klingan! — Ack! svarade den unge mannen och drog en suck af tillfredsställelse; så har jag då ändtligen en vän. Jag skall icke vidare stå ensam i verlden, glädje eller sorg, sällhet eller olycka må bli min lott, så skall jag alltid ha ett hjerta som klappar för mig, en vän, åt hvilken jag kan anförtro allt. ä; — Ni skall få ännu mera än det der, min broder, ni skall få en familj. Min mor skall också blifva er. Men kom, vi skola stiga till häst och ge oss utaf. Tiden är redan långt framskriden, och vi ha ännu mycket att säga hvarandra. — Ja, låtom oss bege oss utaf! svarade jägaren. Hästarne hade under hela tiden uppehållit sig i närheten af hyddan, och låtit det frodiga gräset sig väl smaka. De unga männen fingo snart reda på dem och fem minuter sednare redo de sida vid sida hem till con Estevans boning igen. Donna Manuela väntade dem i porten; hon smålog. — Skynden er då! ropade hon till åem, så snart hon fick g6 dem komma. Maten har varit färdig öfver en timma. Det är hög tid ati äta qvällsvard nu, — Ja, jag må säga, att vi bokstafligen hålla på att dö af hunger, kära mor, svarade don Estevan i glädtig ton under det ban steg af hästen, Ni har väl lagati ordning ett duktigt mål åt oss, eljest kan det hända er den förtreten, att vi få stiga upp från bordet utan att vara riktigt mätta