— HBA tande af förbuudsbröder, Rosas tillgif :aste soldater. Denna truppafdelning stod under öfversten don Bernardo Pedrosas kommando. En mindre skara soldater, som skulle närmast omgifva och bevaka fången, anfördes af underlöjtnant Luco och sergeant Munnoz. Tjugu minuter innan timman slog, som var utsatt för aftåget från fängelset, hade Luco besökt sin husbondes håla och haft ett sista samtal med honom. Han hade också då lemnat honom ett par pistoler och cn dolk, och när han gick sin väg, hade han sagt: — Kom ihåg, käre husbonde, att ni inte företar er någonting, förrän ni hör mig säga, det är detsamma åt hvilken: fan anamma den solen, han skiner i ögonen på oss. Dessa ord skola tjena er till signal. — Var lugn, jag skall icke glömma det. Da å din sida igen måste komma ihåg ditt löfte att döda mig heldre än att låta mig för andra gången falla i tyrannens händer. — Det är afgjordt, husbonde. Bed Gud att han står oss bi! Vi komma att behöfva hans hjelp mer än väl. — Farväl så länge, Luco! Du har rätt, jag sken bedja Gud. båda männen åtskiljdes för att icke se hvarandra förrän vid det afgörande ögonblicket. Emellertid, ju mera stunden nalkades, desto oroligare blef underlöjtnanten; diktatorns storartade tillrustningar förskräckte honom, ehuru han icke lät sina medbrottslingar ana det, för att icke nedslå deras mod. Han låtsade tvertom vara fullkomligt säker på sin sak. Snart slog klockan tio. En trumhvirfvel