— HBA
tande af förbuudsbröder, Rosas tillgif :aste sol-
dater. Denna truppafdelning stod under öf-
versten don Bernardo Pedrosas kommando.
En mindre skara soldater, som skulle närmast
omgifva och bevaka fången, anfördes af un-
derlöjtnant Luco och sergeant Munnoz.
Tjugu minuter innan timman slog, som
var utsatt för aftåget från fängelset, hade
Luco besökt sin husbondes håla och haft ett
sista samtal med honom. Han hade också då
lemnat honom ett par pistoler och cn dolk,
och när han gick sin väg, hade han sagt:
— Kom ihåg, käre husbonde, att ni inte
företar er någonting, förrän ni hör mig säga,
det är detsamma åt hvilken: fan anamma
den solen, han skiner i ögonen på oss. Dessa
ord skola tjena er till signal.
— Var lugn, jag skall icke glömma det.
Da å din sida igen måste komma ihåg ditt
löfte att döda mig heldre än att låta mig för
andra gången falla i tyrannens händer.
— Det är afgjordt, husbonde. Bed Gud
att han står oss bi! Vi komma att behöfva
hans hjelp mer än väl.
— Farväl så länge, Luco! Du har rätt,
jag sken bedja Gud.
båda männen åtskiljdes för att icke
se hvarandra förrän vid det afgörande ögon-
blicket.
Emellertid, ju mera stunden nalkades, de-
sto oroligare blef underlöjtnanten; diktatorns
storartade tillrustningar förskräckte honom,
ehuru han icke lät sina medbrottslingar ana
det, för att icke nedslå deras mod. Han låt-
sade tvertom vara fullkomligt säker på sin sak.
Snart slog klockan tio. En trumhvirfvel