der, emedan de sekteriska predikanterna predikade utan lön. Han blef antagen till missionär af en tolerant kyrklig förening och kunde redan om våren 1850 stifta en evangelisk kyrka. Den bestod i början bara af 10 personer. För att kunna upptaga fera måste hr Esbjörn lossa på mänga af den lutberska kyrkans bekännelseband. Kyrka kunde han ej få utan att resa vida omkring och tigga ihop medel, och det vill synas som skulle ban fått dem, åtminstone till stor del af personer utaf undra sekter in den lutherska. Han träffade på ett svälle en mingd svenska utvandrare, hvilka icke hade någon ordentlig prest och sålunda icko heller någon vigsel, dop, begrafning m. m. Af den redogörelse vi sett för kyrkoh. Esbjörns tal kan man dock ej finna att dessa svenska utvandrare voro mindre dygdiga och gudfruktiga ån andra menniskor. JIHer organiserades en församling med en prest, men det befarades att den var för svag att ega bestånd utan stöd. Hr Esbjörn fann ej rådligt att den förenade sig med episkopala kyrkan, ej heller med ett par norska församlingar, ehuru det är svårt för lekmän att inse hvad det skulle ha skadat Svenskarnes sndliga eller lekamliga tillstånd, såvida man icke kan visa att de cpiskopala ciler norrmännen blifva okyrkliga för att de hafva i någon mån afvikande kyrkobruk. Men efterhand kommo flera prester från Sverge. Talaren slutade med några ord till de utvandringslystna. Han sade att de skildringar af de utvandrades tillstånd som understundom förekomma i svenska tidningar äro uppenbarligen öfverdrifna. Han talade om Amerikas förmåner, hastigare utveckling och rikligare tillgångar i jemtörelse med Sverges njuggare natur, trögare gång och mindre tillfällen tull utkomst. Dock ville han ej råda någon, sem här har sin utkomst, aut ötverfytta dit. Skälen voro: dels följderna af kriget, dels att de unga svenskarne der lira sig att förakta de gamlas språk och tänkesätt, slutligen, och detta var den ömtåligaste punkten för kyrkoherden —— att de invaudrande litt förledas att öfvergå till någon af de många sekteroa i Amerika. Men det är för märkvärdigt att vördiga presterskapet aldrig söker visa Avari de skadliga följderna hixaf visa sig, utan bara blindt påstår att det är någontung illa. SURT