Dalhberg lagt band på sin lust för björnjagt. Tillfällen dertill hade ej saknats, ty hvarje höst såg han björn flere gånger, då denne ute på de vidsträckta mossarna spisade hjortron. Björnen är, såsom man känner, en stor älskare af frukter och bär, och isynnerhet tycker han om hjortron. Dahlberg kunde se huru björven timmar igenom smorde kråset och makligt framgående sysselsatte sig med bärplockning. Denna ögonfägnad för en jägare blef dock till slut så lockande, att den öfvervann alla hans betänkligheter. Det visade sig klart, att det ej vore någon svårighet utt komma i håll tör björnen. Om denne började sin bärplockning vid ena ändan af mossen, så framryckte han sedan i sakta mak till den andra. Nybyggaren hade således mycket god tid att göra en omväg och taga plats på något skyddadt ställe, hvarest han osedd kunde afvakta björneng ankomst. Låg björnens väg i rigtningen af bakhållet, nåväl, då fick jägaren så nära håll han kunde önska. Ju mera han tänkte härpå, desto större blef lusten att våga försö-, ket. Äfventyret var, det insåg han, lika stort, som det synts honom förut, men lockelsen blef allt mera manande: han kunde ej mera motstå densamma. En vacker augustidag fö. omkring tolf år sedan beslöt han att göra en vandring till en större hjortronmosse, hvarest björn ofta plägat visa sig. Finge han den gången se björnen, så tvekade han ej att göra ett försök. Sedan han rengjort sin anspråkslösa lodbössa och funnit, att alla knallhattar den dagen brunno af, hvilket ej alltid var fallet, emedan låsfjedern var så svag, och sedan han med omsorg laddat ett dugtigt skott, begaf han sig af med godt mod. Efter en timmes vandring var han nere vid mossen och såg der mycket riktigt en björn vid dess östra ända, under hjortronplockande stadd på vandrivg vesterut. Dahlbergs förfaringssätt var nu gifvet. Han tog en omväg, för att ej bemärkas af björnen, och lade sig i bakhåll vid några björkbuskar på ett ställe der mossen smalnade af, så att björnen antagligen skulle färdas fram just der. När han hunnit fram och intagit sin förtäckta plats i det lilla svåret var björnen ännu på omkring femtonhundra alnars afstånd. Björnen närmade sig ganska sakta, så att Dahlberg hade mycket god tid att bereda sig på det förbidade mötet. Vintans timmar blefvo icke långa, ty björnens rörelser voro roliga att skåda och han närmade sig fortfarande. Efter ett par timmars förlopp, i qvällningen, hade björnen hunnit nära intill Dahlbergs bakbåll. Det afgörande ögonblicket var snart inne. Med spändaste uppmärksamhet följde nu nybyggaren alla björnens steg. Det var ej utan en vise beklämdhet, som han motsåg striden med den väldiga bjessen, men den naturliga känslan af osäkerhet om utgången, gauska berättigad i följd af hans klena utrustning, rubbade ej det ringaste hans föresats att våga dusten. Efter några ögonblick var björnen blott på femton stegs afstånd. Utan aning om den fara, som lurade på honom, hade han ställt sin kosa rakt på nybyggaren. Denne hade redan fört sitt gevär till axeln och afvaktade blott en god sigtpunkt för att gifva eld. Björnen vände nu åt venster, liksom för att gå förbi snåret, och presenterade sin sida. Dahlberg sigtade på bogen och tryckte af. Skottet small och i samma ögonblick hördes från björnen ett argt skri, som stegrades till ett rytande. Utan att förlora en sekund kastade Dahlberg sig några steg tillbaka, för att ett ögonblick undgå björnens uppmärksamhet; detta ögonblick ville han använda till att ladda om sitt gevär. Det var af vigt att kunna ladda fort, ifall det inträffade, att björnen vore i stånd till anfall. För denna händelse hade Dahlberg uttänkt en ganska fintlig metod, som gatte honom i stånd att med det snaraste ha sitt vapen ånyo i ordning. XKrutet förvarade han liggande löst i sin högra byxficka. Han behöfde blott fara ned i denna med högra handen, för att få tag i en krutportion, tilllräcklig till ett starkt skott. Att hälla detta i pipan gick för sig på en sekund. Kulan var ock nära till hands, ty henne hade Dahlberg Kiggande mellan venstra kindbenet och tandraden, hvarest hon låg under det han sköt sitt första skott. Ett grepp in i munnen och kulan var fattad. Hon var lagom stor för att fylla loppet, men ej så trång, att hon ej kunde rulla ned. Alltså, i mynningen med henne, ett slag på pipan och hon var nere! Knul! hatten var ej heller långt borta, ty den ha Dahlberg hållit innesluten i venstra handen, under det han sköt första skottet. Således, fort på med knalihatten, och nu i ordning! Det var ock hög tid ! Dahlberg hade knappt hunnit använda sin snabbladdningskonst, förrän björnen var framme. Blodig och bistor stor made han genom snåret, reste sig på bakbe nen, då han i blinken blef varse sin fiende