kräfver. Men när jag kommer in i en salong bland en större samling personer och fioner hälften af dessa utstyrd med ordnar, band och kors och hör dem tilltala hvarandra med ett halft dussin granna titlar, uppstår alltid inom mig den frågan huruvida dessa utmärkelser, som så litt kunna vinnas, ha något värde. Öfverhufvud taget, äro svenskarne ett behagligt folk, och utlänningar tvifvas väl ibland dem, så snart de blifvit litet hemmastadda; en engelsman får dock genomgå många obehag innan han lär sig något så när förstå språket. Den som är road af nöjen skall bli förvånad öfver den mängd baler och soir6er, som förekomma i alla städer, stora som små, under vintrarne; och tycker någon om ett lugnt spelparti, så bör han resa till Sverige. Herrarne äro utmärkta och passionerade kortspelare, och det är icke att undra öfver, om man betänker de långa vintergvällarne, som de få lof att fördrifva så godt de kunna, hvilket icke har sig så lätt, då endast få af dem sysselsätta sig med läsning. De följa dock alla med politiken och dagens vigtigare frågor. Ehuru böcker finna der att köpa lika väl som i England, äro de likväl mycket mindre eftersökta, och jag kan knappast säga att jag vågonsin såg en herreman på landet cga ett verkligt godt bibliotek. Både herrar och damer iro särdeles roade af musik, och många hafva ypperliga röster. En utlänning och i synnerhet en engelsman har i början mycket svårt att iakttaga en mängd konvenansreglör, mot hvilka en svensk aldrig bryter; så t. ex. får man lof att taga utaf sig hatten, när man kommer in i en salubod eller ett allmänt källarrum och får icke sätta på den igen förrän man kommit ut. Dessutom skall man lyfta af den för nästan hvar menniska man möter på gatorna, så att det är sällan man får ha den på sig; och en vän till mig yttrade sig en gåvsg ganska klokt sålunda: Om det icke vore så kallt och jag hade mitt hår i behåll, skulle jag alltid bära hatten under armen eller lemna den hemma helt och hållet. Jag kunde för min del aldrig tro på uppriktigheten af all denna yttre artighet. Hvad som alltid väcker utlänningens uppmärksamhet, då han kommer in i en svensk boning, är den ytterliga renlighet och snygghet som der råder. Mattor begagnas icke mycket, hvilket förefaller mig underligt, då ju dessa i hög grad bidraga till värmen i rummet, ) men golfven äro alltid mycket rena, och jag må säga, att jag aldrig sett qvinnor, som äro så lifvade för att skura som de svenska, och göra det bättre än de. Ett besynnerligt bruk finner man der. Man får aldrig se nägon tvål i komoderna, så att man nödvändigt måste ha tvål med sig när man reser genom landet, likasom sin hårborste. Länge funderade jag på den gåtan, hvarför tvål var det enda som förvägrades mig. Jag visste bestämdt att det icke kom sig af snålhet, och naturligtvis kunde icke glömska alla gånger vara orsaken. Slutligen frågade jag en gammal vän om skälet dertill, och han upplyste att det icke ansågs passande att framsätta för en person den tväl, som förut varit begagnad. Det var, tycker jag, ati vara alltför mycket skrupulös. (!) Den som vill stå väl hos värdinnan i huset får lof att akta sig att komma in i rummen med våra grofva engelska jagtstöflor eller dylika skodon, ty det är mycket sällan man fiuner. .någon ordentlig fotborste vid dörren. En gång gjorde jag mig skyldig till denna försumlighet, och jag glömmer aldrig värdinnans förtviflade min, när hon fick se de fläckar af smutsigt vatten, som mina jernbeslagna stöflor åstadkommit på golfvet. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt lif. Svenskarne begagua alltid galoschet; som de taga af sig i förstugan, innan de gå in i rummen. Husen på landet äro ofta mycket nätt och vackert byggda; men rummen äro allttör stora och ha alltför många fönster, i mitt tycke; ty ingenting ser mera kalt ut än ett stort rum med litet möbler och inga mattor. ff Ante N