kräfver. Men när jag kommer in i en salong
bland en större samling personer och fioner
hälften af dessa utstyrd med ordnar, band och
kors och hör dem tilltala hvarandra med ett
halft dussin granna titlar, uppstår alltid inom
mig den frågan huruvida dessa utmärkelser,
som så litt kunna vinnas, ha något värde.
Öfverhufvud taget, äro svenskarne ett
behagligt folk, och utlänningar tvifvas väl
ibland dem, så snart de blifvit litet hemma-
stadda; en engelsman får dock genomgå många
obehag innan han lär sig något så när förstå
språket. Den som är road af nöjen skall bli
förvånad öfver den mängd baler och soir6er,
som förekomma i alla städer, stora som små,
under vintrarne; och tycker någon om ett
lugnt spelparti, så bör han resa till Sve-
rige. Herrarne äro utmärkta och pas-
sionerade kortspelare, och det är icke att
undra öfver, om man betänker de långa
vintergvällarne, som de få lof att för-
drifva så godt de kunna, hvilket icke har sig
så lätt, då endast få af dem sysselsätta sig
med läsning. De följa dock alla med politi-
ken och dagens vigtigare frågor. Ehuru böc-
ker finna der att köpa lika väl som i Eng-
land, äro de likväl mycket mindre eftersökta,
och jag kan knappast säga att jag vågonsin
såg en herreman på landet cga ett verkligt
godt bibliotek. Både herrar och damer iro
särdeles roade af musik, och många hafva
ypperliga röster.
En utlänning och i synnerhet en engels-
man har i början mycket svårt att iakttaga
en mängd konvenansreglör, mot hvilka en
svensk aldrig bryter; så t. ex. får man lof
att taga utaf sig hatten, när man kommer in
i en salubod eller ett allmänt källarrum och
får icke sätta på den igen förrän man kommit
ut. Dessutom skall man lyfta af den för nä-
stan hvar menniska man möter på gatorna,
så att det är sällan man får ha den på sig;
och en vän till mig yttrade sig en gåvsg gan-
ska klokt sålunda: Om det icke vore så kallt
och jag hade mitt hår i behåll, skulle jag all-
tid bära hatten under armen eller lemna den
hemma helt och hållet. Jag kunde för min
del aldrig tro på uppriktigheten af all denna
yttre artighet.
Hvad som alltid väcker utlänningens upp-
märksamhet, då han kommer in i en svensk bo-
ning, är den ytterliga renlighet och snygghet
som der råder. Mattor begagnas icke mycket,
hvilket förefaller mig underligt, då ju dessa i
hög grad bidraga till värmen i rummet, )
men golfven äro alltid mycket rena, och jag
må säga, att jag aldrig sett qvinnor, som äro
så lifvade för att skura som de svenska, och
göra det bättre än de.
Ett besynnerligt bruk finner man der.
Man får aldrig se nägon tvål i komoderna, så
att man nödvändigt måste ha tvål med sig
när man reser genom landet, likasom sin hår-
borste. Länge funderade jag på den gåtan,
hvarför tvål var det enda som förvägrades
mig. Jag visste bestämdt att det icke kom
sig af snålhet, och naturligtvis kunde icke
glömska alla gånger vara orsaken. Slutligen
frågade jag en gammal vän om skälet dertill,
och han upplyste att det icke ansågs passan-
de att framsätta för en person den tväl, som
förut varit begagnad. Det var, tycker jag, ati
vara alltför mycket skrupulös. (!)
Den som vill stå väl hos värdinnan i hu-
set får lof att akta sig att komma in i rum-
men med våra grofva engelska jagtstöflor eller
dylika skodon, ty det är mycket sällan man
fiuner. .någon ordentlig fotborste vid dörren.
En gång gjorde jag mig skyldig till denna
försumlighet, och jag glömmer aldrig värdin-
nans förtviflade min, när hon fick se de fläc-
kar af smutsigt vatten, som mina jernbeslagna
stöflor åstadkommit på golfvet. Jag har al-
drig skämts så mycket i hela mitt lif. Sven-
skarne begagua alltid galoschet; som de taga
af sig i förstugan, innan de gå in i rummen.
Husen på landet äro ofta mycket nätt
och vackert byggda; men rummen äro allttör
stora och ha alltför många fönster, i mitt
tycke; ty ingenting ser mera kalt ut än ett
stort rum med litet möbler och inga mattor.
ff Ante N