på en så förtrolig fot som möjligt med don Pedro och hans dotter. Ni har väl inte glömt huru Tigerkatten skämtade öfver er kärlek till den unga flickan, och de anspelningar han kom fram med angående ert framtida uppförande mot henne? Och ni minnes väl också huru han tillskref sig äran af att ha uppväckt er ömma låga? . — Ja, jag minnes. Åh! denne man måtte rufva på någon förfärlig plan. — Tvifla inte på det! Men med Guds hjelp skola vi väl hindra att den blir satt i verket. Nu ett par ord. — Faåla, min vän, tala; hvad önskar ni veta? — Tror ni att den der skurken är er far? Förlåt mig att jag ställer denna fråga till er; men det är af stor vigt att få den besvarad. Don Fernando blef tankfull och hans panna fårades i samma mån han försjönk i djupare begrundande. Under några minuter iakttogs tystnad; slutligen lyftade han upp hufvudet. — Samma fråga, som ni nu gör mig, har jag många gånger ställt till mig sjelf, men jag har aldrig kunnat besvara den. Jag är dock för min egen del nästan fullt öfvertygad om att han inte är min far, allt ger mig anledning att tro att så icke är förhållandet. Hela hang uppförande emot mig och i synnerhet hans bemödande att utveckla alla dåliga anlag som funnos hos mig och att inge mig onda tankar vittna om att, ifall någon slägtskap eger rum oss emellan, denna måste våra mycket aflägsen. Det är inte antagligt