på en så förtrolig fot som möjligt med don
Pedro och hans dotter. Ni har väl inte glömt
huru Tigerkatten skämtade öfver er kärlek
till den unga flickan, och de anspelningar han
kom fram med angående ert framtida uppfö-
rande mot henne? Och ni minnes väl också
huru han tillskref sig äran af att ha uppväckt
er ömma låga? .
— Ja, jag minnes. Åh! denne man måtte
rufva på någon förfärlig plan.
— Tvifla inte på det! Men med Guds
hjelp skola vi väl hindra att den blir satt i
verket. Nu ett par ord.
— Faåla, min vän, tala; hvad önskar ni
veta?
— Tror ni att den der skurken är er
far? Förlåt mig att jag ställer denna fråga till
er; men det är af stor vigt att få den be-
svarad.
Don Fernando blef tankfull och hans
panna fårades i samma mån han försjönk i
djupare begrundande. Under några minuter
iakttogs tystnad; slutligen lyftade han upp
hufvudet.
— Samma fråga, som ni nu gör mig,
har jag många gånger ställt till mig sjelf,
men jag har aldrig kunnat besvara den. Jag
är dock för min egen del nästan fullt öfver-
tygad om att han inte är min far, allt ger
mig anledning att tro att så icke är förhållan-
det. Hela hang uppförande emot mig och i
synnerhet hans bemödande att utveckla alla
dåliga anlag som funnos hos mig och att inge
mig onda tankar vittna om att, ifall någon
slägtskap eger rum oss emellan, denna måste
våra mycket aflägsen. Det är inte antagligt