Dona Fernando gjorde en rörelse, såsom I
ville han Börta sig öfver den unge manoen,
men denue fattade tag i honom och höll ho-
uvm tillbaka med eu styrka, som man icke
skul!e ha kunnat tro honom om. Med samma
lugna och väunbga ton, som han under bela
samtalet iakttagit, sade han:
— Ähå, lugua er för Guds skuli! ni är
ju miu gäst. Vi ha väl iogen brådska; om
yr nödvändigt skola komma i slagsmål med
hvarandra, kan det väl uppskjutas ännu en
stuvd Åtimiostune.
Det lugn hvarmed dessa ord ue
afkylde mex kanarens ifver; han tog ew steg
ti.tvuka, luve arwarae i kors öfver bröstet och
betrakiude su mo.ständare.
— Jag har icke så brädtom, sade han.