Dona Fernando gjorde en rörelse, såsom I ville han Börta sig öfver den unge manoen, men denue fattade tag i honom och höll houvm tillbaka med eu styrka, som man icke skul!e ha kunnat tro honom om. Med samma lugna och väunbga ton, som han under bela samtalet iakttagit, sade han: — Ähå, lugua er för Guds skuli! ni är ju miu gäst. Vi ha väl iogen brådska; om yr nödvändigt skola komma i slagsmål med hvarandra, kan det väl uppskjutas ännu en stuvd Åtimiostune. Det lugn hvarmed dessa ord ue afkylde mex kanarens ifver; han tog ew steg ti.tvuka, luve arwarae i kors öfver bröstet och betrakiude su mo.ständare. — Jag har icke så brädtom, sade han.