Fjortonde och Beskows Torkel Knutsson. (Det i
gistnämnda, som legat ospeladt i trettio år och
blef upptaget på baron Stedingks befallning,
hade jag äran att uppsätta till min debut.)
Vidare bör nämnas Blanches Engelbrecht och
hans dalkarlar, Jolins Ung Hanses dotter och
Hedbergs Dagen gryr. Denne siste författare,
gom frän vådevillen och folkkomedien svingat
sig upp till en högre sfer, har ej på långt när
ännu nått sin kulmination, men jag tror mig
icke taga fel — och det skulle glädja mig att
se min spådom uppfylld — då jag anser ho-
nom kallad att bli Sverges mest nationella
skådespelsförfattare. Bland yngre lofvande ta-
lavger förtjenar Josephsson nämnas, och det
är med djup smärta man sett så utmärkta
gåfvor gå under som dem finnen Witzelius
lade i dagen i sitt första och sista drama
Daniel Hjort, som med ett lysande språk dock
påminte något för mycket om Hamlet.
Lustspelet liksom det komiska elementet
öfverhufvud har alltid haft svårt att trifvas i
svensk jordmån. (Härmed förstås den inhem-
ska komedien, ty både de franska konversa-
tionspjeserna och de tyska romanbearbetnin-
garne spelas med virtuositet). Så länge frå-
gan gäller att framställa det idylliska folklif-
vet, med dess sånger och danser, dess små
fördomar, trohjertade karakterer och starkt
utpräglad kärlek till fosterlandet, går allt sin
jemna gång, och långt ifrån att förtretas der-
öfver, roar man sig som oftast att se och höra
den svenska bonden tala, sjunga och dansa
som en komplett idiot; men går författarens
framställniog ett steg längre, och vågar han
att beröra de tre andra Rikets Stånd? eller
skildra bättre folks löjligheter och svaga si-
dor, så uppstår ett fasligt skri och hela kor-
porationer känna sig träffade i bilden af en
fngerad individ och i de fel, som det är sa-
tirens uppgift att rätta under skämt och löje.
Man har såväl i Norge som i Sverge på-
stått att det egentliga lustspels-författandet
ligger utom de resp. nationalkaraktererna, och
deruti kan ligga någon sanning, så till vida
som känsligheten verkligen är större hos våra
högnordiska bröder än hos oss. Alla tre na-
tionerna äro böjda för persiflage, d. v. s. lust
och förmåga till den farliga konsten att göra
narr; men i att förlöjliga sig sjelf och hålla
god min vid ett närgånoget eller till och med
bitande skämt, tror jag danskarne ha ett be-
tydligt försteg, och derför skrifvas bättre ko-
medier 1 Danmark.
Foröfrigt ha tera talangfulla författare,
såsom Dahlgren, Jolin, Blanche och Hedberg,
med framgång vågat sig in på denna genre,
och det är alideles icke omöjligt, att i motsats
till den forntid, hvaröfver den danska teatern
kan vara så stolt, en lysande framtid förestår
det svenska lustspelet. Jordmånen är rik och
så godt som obegagnad.