Fjortonde och Beskows Torkel Knutsson. (Det i gistnämnda, som legat ospeladt i trettio år och blef upptaget på baron Stedingks befallning, hade jag äran att uppsätta till min debut.) Vidare bör nämnas Blanches Engelbrecht och hans dalkarlar, Jolins Ung Hanses dotter och Hedbergs Dagen gryr. Denne siste författare, gom frän vådevillen och folkkomedien svingat sig upp till en högre sfer, har ej på långt när ännu nått sin kulmination, men jag tror mig icke taga fel — och det skulle glädja mig att se min spådom uppfylld — då jag anser honom kallad att bli Sverges mest nationella skådespelsförfattare. Bland yngre lofvande talavger förtjenar Josephsson nämnas, och det är med djup smärta man sett så utmärkta gåfvor gå under som dem finnen Witzelius lade i dagen i sitt första och sista drama Daniel Hjort, som med ett lysande språk dock påminte något för mycket om Hamlet. Lustspelet liksom det komiska elementet öfverhufvud har alltid haft svårt att trifvas i svensk jordmån. (Härmed förstås den inhemska komedien, ty både de franska konversationspjeserna och de tyska romanbearbetningarne spelas med virtuositet). Så länge frågan gäller att framställa det idylliska folklifvet, med dess sånger och danser, dess små fördomar, trohjertade karakterer och starkt utpräglad kärlek till fosterlandet, går allt sin jemna gång, och långt ifrån att förtretas deröfver, roar man sig som oftast att se och höra den svenska bonden tala, sjunga och dansa som en komplett idiot; men går författarens framställniog ett steg längre, och vågar han att beröra de tre andra Rikets Stånd? eller skildra bättre folks löjligheter och svaga sidor, så uppstår ett fasligt skri och hela korporationer känna sig träffade i bilden af en fngerad individ och i de fel, som det är satirens uppgift att rätta under skämt och löje. Man har såväl i Norge som i Sverge påstått att det egentliga lustspels-författandet ligger utom de resp. nationalkaraktererna, och deruti kan ligga någon sanning, så till vida som känsligheten verkligen är större hos våra högnordiska bröder än hos oss. Alla tre nationerna äro böjda för persiflage, d. v. s. lust och förmåga till den farliga konsten att göra narr; men i att förlöjliga sig sjelf och hålla god min vid ett närgånoget eller till och med bitande skämt, tror jag danskarne ha ett betydligt försteg, och derför skrifvas bättre komedier 1 Danmark. Foröfrigt ha tera talangfulla författare, såsom Dahlgren, Jolin, Blanche och Hedberg, med framgång vågat sig in på denna genre, och det är alideles icke omöjligt, att i motsats till den forntid, hvaröfver den danska teatern kan vara så stolt, en lysande framtid förestår det svenska lustspelet. Jordmånen är rik och så godt som obegagnad.