gan till W:s bostad, och härifrån begåfvo de sig till Storkyrkobrinken, der de funno dörven till den förstnga, hvarifrån man har ingång till Engmans verk stad, redan öppnad. Sedan de undersökt terrängeu närmast Omkring, gingo de in i förstugan, der Nandelstadt; under det W. stod på pust för att varsko, med en nyckel öppnade hänglåset och fråntog jernbommen, hvarefter ban med dyrk eller nyckel, — W. påstod sig ej veta hvilketdera det var — tog upp yttre dörren. Den inre dörren var ej stängd. Under det Nandelstadt uppeböll sig inne å verkstaden, lade W. bommen för yttre dörren, på det ingen misstanka skulle uppstå, i händelse någon skulle passera genom förstugan. Efter 10 å 15 minuters förlopp knackade Nandelstadt sakta på dörren inifrån, och W. skyndade nu att taga ifrån bommen, hvarefter, sedan de skjutit till begge dörrarna, de begåfvo sig bort. De styrde nu kosan till en sopbacke, belägen nedanför stenhuggeriet vid Nybron, de de delade rofvet, hvilket Nandelstadt nedlagt i en påse. Huru många ur Nandelstadt åtkommit, visste ej W., men han hade på sin lott fått några och femtio jemte åtskilliga urnycklar och kedjor. Sjelf hade N. behållit de återstående iäckuren, äfvensom tvenne väggur, hvilka han vid samma tillfälle tillgripit. Wallander gömde sina ur önder några stenar ä nämnda plats, men hvar Nandelstadt gjorde af sina, sade W. sig icke veta. Efter ungefär en månads förlopp tog W. bort dem derifrån och förde dem hem till sig samt gömde dem under en vedbhög i ett vindskontor. Fram i februari månad började han släppa ut dem, ett och ett, i rörelsen, och han uppgaf nu, att, med undantag af ungefär 12 or, brilka ban förde med sig till Norge, hade de öfriga blifvi pantsätta å assistansen. Sjelf hade han aldrig verkställt belåningen utan derför anlitat andra personer, förnämligast en vid namn Adam Fridolf Walin, f. d. korkskärare, hvilken någon tid bott inne hos honom. Om Nandelstadt hade W. ingenting erfarit efter stöldens föröfvande.! Endast en gång hade de sammanträffat, då N. sagt sig hafva gömt sin andel i Tyskbagarebergen. Dock trodde W., att äfven Nandelstant pantsatt en stor del af sina ur å assistansen. Nilson, som vid häktandet befann sig i Wallanders sällskap, förklarade sig vara alldeles oskyldig i denna sak och åberopade till stöd härför att han först i Mars månad detta år från Långholmen frigifvits efter undergången bestraffning för tredje resan stöld. De ur, hvilka ban funnit W. innebafva, hade denne uppgifvit sig hafva köpt här i Stockholm. Ransakningen uppskjöts härefter till annan dag för införskaffandet, såvidt möjhgt är, af de utaf Wallander pantsatta uren; och Nilson och Wallander, hvilken sednare, då han anhölls i Hud ksvall, innebade 8 silfverur samt 4 kedjor och 4 urnycklar, återfördes i häkte. (D. B.)