— Det är således en å ömse sidor bindande öfverenskommelse, ni föreslår mig. — Ja, just så. — Hm! återtog don Torribio, det der är inte så lätt att svara på; hvad skulle ni göra i mitt ställe, don Estevan? — Jag, genmälde den unge mannen, jag skulle utan tvekan antaga förslaget; lifvet är dock en herrlig sak, och man bör njuta deraf så länge man möjligen kan. — Det ligger sanning i hvad ni säger men tänk på att jag blifver don Fernandos slaf, då jag ju måste egna hela mitt lif åt hans tjenst och döda mig vid första vink af honom. — Detta är visserligen sannt, men don Fernando är en person som säkerligen icke skall fordra detta offer af er, såvida icke det gäller att försvara hans lif. — Jag går till och med ännu längre, sade don Fernando; jag inskränker giltigheten af vårt kontrakt till tio år: om, efter denna tiderymd, don Torribio ej är död, skall han inträda i hela vidden af sina rättigheter och efter eget godtfinnande förfoga öfver sitt lif. — Ack, min herre, det der går mig verkligen till hjertat; ni är en riktig hedersman och jag emottager det lif som ni så ädelmodigt skänker mig; tusen tack, tillade han, i det han nedspände hanen på pistolen; detta vapen blifver mig för närvarande onyttigt. — Då ingen kan förutse framtiden, min käre don Torribio, hoppas jag ni ej vägrar att Rpsätta en skriftlig förbindelse eller hur? — Gerna, men hvarifrån få något papper?