— Det är således en å ömse sidor bin-
dande öfverenskommelse, ni föreslår mig.
— Ja, just så.
— Hm! återtog don Torribio, det der är
inte så lätt att svara på; hvad skulle ni göra
i mitt ställe, don Estevan?
— Jag, genmälde den unge mannen, jag
skulle utan tvekan antaga förslaget; lifvet är
dock en herrlig sak, och man bör njuta deraf
så länge man möjligen kan.
— Det ligger sanning i hvad ni säger
men tänk på att jag blifver don Fernandos
slaf, då jag ju måste egna hela mitt lif åt
hans tjenst och döda mig vid första vink af
honom.
— Detta är visserligen sannt, men don
Fernando är en person som säkerligen icke
skall fordra detta offer af er, såvida icke det
gäller att försvara hans lif.
— Jag går till och med ännu längre, sade
don Fernando; jag inskränker giltigheten af
vårt kontrakt till tio år: om, efter denna ti-
derymd, don Torribio ej är död, skall han in-
träda i hela vidden af sina rättigheter och
efter eget godtfinnande förfoga öfver sitt lif.
— Ack, min herre, det der går mig verk-
ligen till hjertat; ni är en riktig hedersman
och jag emottager det lif som ni så ädelmo-
digt skänker mig; tusen tack, tillade han, i
det han nedspände hanen på pistolen; detta
vapen blifver mig för närvarande onyttigt.
— Då ingen kan förutse framtiden, min
käre don Torribio, hoppas jag ni ej vägrar att
Rpsätta en skriftlig förbindelse eller hur?
— Gerna, men hvarifrån få något papper?