scenen ödmjuk och bugande; en förtviflad älskarinna, som störtar ut, badande i tårar, och straxt derpå inträder leende och nigande för den förtjusta publiken; den misskända oskulden, som släpar sin bödel med sig in på sccnen, för att han skall hjelpa henne plocka upp buketter; ja fångar, som bryta sina kedjor och jerngaller, och de döde som i långa rader stå upp ur grafvarne för att mottaga och gifva komplimenter! Denna klimax var redan uppnådd före min ankomst 1861, och såsom man påstår skall klakörväsendets utveckling vara ett af den sednare tidens framsteg efter min afresa. Stockholmarne gå i allmänhet gerna på teatern, och ehuru staden har fyra sådana. etablisementer, och priserna på stora teatern äro temligen höga ha vi under mina tjensteår haft att glädja oss åt talrika besök. Dock finnas vissa olyckliga chancer för biljettförsäljningen, nemligen de otaliga aftonsällskaperna, gästabuden och storartade supgerna, de öfliga hofoch borgarefesterna, politiska banketter och fulltaliga sammankomster af åtminstone femton olika ordenssällskaper; och slutligen den af alla så längtansfullt väntade våren, som hånar teaterns förtviflade ansträngningar och lockar den på konstojutningar öfvermätta publiken ut i det gröna. Det förundrar alla fremlingar, att då vid vissa högtidliga tillfällen folksången begäres såsom en lojal demonstration, sjunger ingen menniska, men orkestern spelar två verser, hvari en osynlig kör svagt instämmer bakom ridån. Lefveoch hurrarop uteblifva vanligen, och allt aflöper i stillhet. Tonen hos publiken ir öfverhufvud human. Ehuru väl då och då kan yttra sig en liten opposition har jag aldrig kunnat upp täcka någon organiserad kabal, och med un dantag af några redaktionsledamöter af en beryktad skandaltidning, som gåfvo sig till att hvissla åt Jolins komedi Smädeskrifvaren, hvilken för öfrigt gjorde stor lycka, har jag icke upplefvat något slags skandal vid teatern. Om in godmodigheten i många afseenden är mycket stor, står den dock i ett och annat tillbaka för Köpenhamnarnes; isynnerhet äro anspråken långt större på nyhet och omvexling i repertoiren; och då man en vinter för många år sedan tyckte sig illa behandlad i detta afseende beslöts att icke vidare inlåta sig på abonnemang, och man har aldrig sedan kunnat bringa något sådant till stånd. Likasom på så många andra ställen förblandas ofta i Stockholm publiken med modet och den godtyckliga nycken. MHvarje gång ett högre sträfvande misskännes eller lönas med likgiltighet, hvarje gång det sköna måste gifva vika för karrikatyren, eller misterstycken spelas för tomt hus, i motsats till machverk som ha stormande tillopp: genast klagas öfver den rådande dåliga smaken, och i stället at fördubbla ansträngningarne i en bättre riktning gifver man efter för ögonblickets påtryckning och afstår från vidare försök — allt för publikens skull! — Hvar skall man då söka och finna detta abstrakta begrepp? Der, dit jag redan hänvisat i nationens inre medvetande om det sanna och goda, icke i dess nyfikenhet, och ännu mindre i dess tomma njutningslusta. Detta allmänna medvetande bör man ej blott respektera, utan odla och vårda ; och antingen man sjelf är konstnär eller ledare af en konstanstalt, bör man veta att uppskatta sitt ansvar inför kommande slägten.