Utrikes Nyheter. Amerika. Det första vittnet i processen om mordet på Lincoln var en hemlig poliskonstapel John Lee, som vistecrat hotellet, der Atzeroth bott. Hans vittnesmål innehöll ingenting af vigt. Vittnet Welchman berättar, att Surrat efter samtal med Jefferson Davis och Benjamin rest från Richmond till Kanada väl försedd med penningar och derefter återvändt till Washington med order om mordet till Booth, som redan samma afton verkstillde detsamma. Rörande Booths egentliga plan uppdyxer den förmodan att han haft för afsigt att göra vicepresidenten Johnson misstänkt för medvetenhet om komplotten. Så förklaras nemligen det besök han på morgonen gjorde hos Johnson, och då han i biljett helt enkelt begärde att få tala vid denne. Om han då fått en enda rad till svar och lemnat detta eftor sig i Lincolns loge, så hade naturligtvis en stark misstanke kunnat falla på Johnson, och hindrat denne från att genast öfvertaga presidentskapet. Vittnet Lloyd igenkänner Harrold och Atzeroth, samt säger, att dessa kort efter mordet lemnat efter si i vittnets tavern två bössor med ammunition, tilläggande att de snart skulle bli afhemtade. Måndagen före mordet mötte vittnet fru Surrat i grannskapet af sitt hus; hon talade något om skjutvapen som snart skulle komma att begagnas. Den 14:de kl. 5 på aftonen kom hon ånyo och lofvade att vapnen skulle hemtas samma dag, qvarlemnade dessutom ytterligare ett gevär och tillsade att de båda karlarne skulle få en flaska bränvin. Kl. 12 på natten väcktes vittnet ur sömnen och fann utanför sin port två persuner till häst, af hvilka den ene var Harrold, som vittnet kände, och den andre var Booth. Harrold steg af hästen, gick fram till disken och bar ut flaskan till Booth, som drack något derur och derefter lemnade den tillbaka. Booth satt qvar på hästen, och Harrold ropade till Lloyd att han skulle skynda sig och lemna sakerna. Vittnet gaf honom också allt hvad fru Surrat tillsagt; de dröjde blott fem minuter och togo blott den ena bössan. Booth sade att han ej kunde taga sin, emedan han brutit sin fot. Just då de höllo på att begifva sig bort yttrade Booth: Jag skall tala om en nyhet för er; jag är temligen säker på att vi dödat presidenten och sannolikt äfven herr Seward. Andra rättegångsdagen användes att bevisa bekantskapen mellan Booth, Ar: old och OLaughlin, hvilket likväl förkastades af advokaten Cox, emedan dermed ingenting bevisades i fråga om sammansvärjningen. Tredje rättegångsdagen begaf sig domstolen till Fords teater för att taga skådeplatsen för brottet i betraktande. Bland inkallade vittnen är äfven Johnsons privatsekreterare, som säger, att han på aftonen den dag mordet begicks i breflådan funnit ett kort, adresseradt till vicepresidenten, och hvarpå stod skrifvet: uJag vill icke störa er; när är ni hemma? J. Wilkes Booth. — Doktor Stone redogjorde för presidentens sår och företedde kulan. Stöfveln, som d:r Mudd dragit af Booths fot förevisades också. Inuti densamma stod J. Wilkes. Vittnet Lloyd berättar om d:r Mudd, alt han i början nekat ha sett de sammansvurne, men sednare hade han erinrat sig att det varit Booth, hvars sår han förbundit. Enligt en nyligen kungjord befallning skola alla generaler och officerare, hvilkas tjenst icke är rent af oumbärlig, genast afskedas på hedrande vilkor. 50,000 tjenstemän och betjente vid kommissariatet hemförlofvades den 19 maj. D:r Blackburn, anklagad för försök att införa gula febern i Newyork har blifvit häktad i-Montreal i Kanada.