Bi-jägarne. Lifvet bland mexikaoer och vildar. 4f Gustave Almard. (Forts, fr. or 127) — Ni bedrager er, atbröt en tredje skruttande; don Louis vill er tvärtom utomordentligt väl, och beviset derpå är att han inte vill skämma bort er genom alltför stor spendering. — Den fördömde Verado är mig en qvick ture, en riktig muntergök, ropade Pablito med ett gapskratt; bah! det dröjer länge än innan verlden förgås! — Ja, låtom oss tömma en bägare, medan vi vänta på det, sade Verado. — Kör för det, svarade Pablito; vi skola dricka och på så sitt dränka våra bekymmer. Dessutom ha vi ju don Fernando Carril, som kan hjelpa oss i nödens stund. — Du kan då inte hålla mun på dig; återigen kommer du fram med ett namn som borde ha stannat i din strupe, röt Carlocho och slog knytnäfven i bordet. Skälla skall du nödvändigt, förbannade hundracka. Pablito rynkade ögonbrynen och kastade en sned blick på sin kamrat. — Skulle du kanske händelsevis vilja ge mig en lexa, hvasa? Vid alla helgon, tig! Du har redan satt mitt blod i rörelse, ropade han i yredesmod. — En lexa? hvarför inte, om du gör dig förtjent deraf, genmälde den andre lugnt. Du