fullkomligt likgiltiga ut och tycktes icke ens
bemärka de resande.
— Jag har föredragit, sade Tigerkatteo,
att låta servera er här, der ni på samma gång
är i tillfälle att njuta af en treflig utsigt.
Don Pedro tackade honom och satte sig
på flera gånger upprepad inbjudning ned vid
måltiden jemte sin dotter och Luciano.
Betjenterna åto afsides för sig sjelfva.
Anrättniogaroe voro enkla och sådana som
en jägare plär bestå sig på sina ströftåg i sko-
garne.
— Åt nu och drick! sade Tigerkatten;
ty ni har en termligen lång väg ati färdas.
— Vill ni inte göra oss den äran att del-
taga i den måltid hvarpå ni så artigt bjudit
oss? frågade don Pedro, då han såg att gub-
ben icke gjorde min af att sjelf slå sid ned
och ita.
— Ni får vara god och ursäkta, min
herre, genmälde Tigerkatten höfligt mer Le-
stämdt; jag har redan för längesedan frukbo-
sterat.
Ah! sade godsegarev, missbolåten meå
detta svar; det var ledsamt. Ni vill väl Gå
åtminstone ur detta dryckesborn åricka vår
i välgangsskål?
— Jag är verkligen förtviflad öfver ott
ännu en gåog nödgas motsätta mig edra önsk-
ningar, men det är alldeles omöjligt, svarade
I han och bockade sig.
I Dessa förnyade afslag spridde en viss köld
mellan värden och hans gäster, oaktadt all
den vävlighet och välvilja gubben eljest åda-
galade; innevånarne i Spanska Amerika likna