ceremoni, som sällan förekommer, och derför förtjenar att omnämnas. Hufvudpersonerna voro en lefvande qvinna och en död man, som i många år lefvat tillsammans som man och hustru, oaktadt de ej varit gifta. Mannen hade nu dött efter endast fyra dagars sjukdom, och enligt deras seder och bruk fick den döda mannens kropp icke begrafvas förrän den blifvit sammanvigd med den efterlefvande qvinnan. Den sorgliga underrättelsen om dödsfallet spriddes till kringliggande trakter, och det förskräckliga bullret af sorgtrummorna hade snart önskad verkan, att i begrafningshuset samla den aflidnes vänner och fränder, jemte en stor hop af åskådare. En gooroo (så kallas presterna) började att skyndsamt ställa allt i ordning för bröllopshögtiden, hvarefter ceremonien började. Den döde placerades i sittande ställning ute på en veranda, klädd i brudgumskläder, och med ansigte och händer insmorda med gurkmeja. Qvinnan, klädd i den gula bruddrägten och med det sedvanliga diademet på sitt hufvud, satte sig midt emot den döde och talade ömt och smeksamt till honom, då och då spottande i hans ansigte små bitar af en torr cocosnöt, den hon tuggade på under tiden. Sålunda fortgick ceremonien tre å fyra timmar, hvarefter den döde afkläddes sin brudgumsdrägt, badades och lades slutligen på en bår, som sedan öfvertäcktes med ett silkestäcke. Ansigtet, som icke höljdes af täcket, målades nu med en slags röd färg, och i munnen sattes några betelblad. Enkan fick derefter se sin döda man för sista gången, och under hennes jemmerliga klagan, blandad med sorgtrummornas döfvande ljud, lyftades båren med den döde upp på birarnes axlar, hvarpå sorgetåget sakta framskred till begrafningsplatsen. Tvist om villebråd. Nyligen hände i Evgland ett en granne till hertigen af Rutland lockade all skogsfogel från hertigens parker till sina skogar, genom att öfverallt på sina områden låta utströ frön och säd. Hertigens skogvaktare företog sig då, att medelst raketer och andra fräsande fyrverkeripjeser söka skrämma vildbrådet tillbaka, eller åtminstone från den förargliga grannens egor. Grannen klagade inför domstol, och domaren dömde skogvaktaren till böter för det han skrämt skogens invånare, hvilket är förbjudet i jagtlagen. MMHeningilis cerebro spinalis, den epidemiska sjukdomen, har på sednare tiden varit mycket gängse äfven i Savojen. Som något anmärkningsvärdt har iakttagits, att sjukdomen endast grasserat i hus som varit försedda med jernspislar, och som man påstår lär sjukdomen aldrig hewsökt landet innan jernspislarna kommo i bruk. Doktor Care, en utmärkt läkare, är af den tanken att jernspislarne afdunsta koloxid, som är en mycket flyktig och giftig gas; och tror doktor Care, att epidemen ofelbart utbryter der denna gas i någon hög grad utvecklar sig. firr Adams c Francis i Amer ka hafva nyligen från trycket utgifvit en samling Yankee-anekdoter och infall. Samlingen är förtjenstfull i många afseenden, men mest derför att den innehåller många qvicka och bitande infall af Abraham Lincoln, den redlige och ädle politikern, hvars mord försänkt en hel verld 1 sorg, och i hvars mun humorn var en verklig politisk makt. refve Pepoli, sångerskan Albonis man, har blifvit vansinnig i Paris. Rättvis vedergällning har drabbat ett spanskt slafskepp, som lyckats komma ut ur Pongafloden. Då det varit två dagar ute på öppna hafvet, bemiiktigade sig slafvarne fartyget och mördade hela besättningen så när som på två personer, hvilka lyckades uppnå Sierra Lione. Luftresa. En brefskrifvare från Helsingland till Gefle-Posten berättar: I Bollnäs socken lefver ännu en man, f. d. korporalen Palm, som i sin ungdom gjort en ganska hög, men som jag kan föreställa mig, föga angenäm luftresa. Händelsen, som är fullkomligt sann, tillgick sålunda, att då Palm som barn en vacker dag lekte ute på gården, kom en väldig örn och slog sina grymma klor i den blifvande krigarens kropp och på väldiga vingar förde honom, trots skrik och allehanda för hans ålder vanliga protester, till ett några hundra alnar från gården beläget berg, der han slog ned med sitt offer och beredde sig att, liksom de gamla jättarne, spisa kristet kött. Men Palms moder och några andra personer hade observerat den oförvägne örnens dristiga företag och sprungo under högt gny efter honom samt lyckades att befria pojken från den kritiska belägenhet hvari han så oförtänkt råkat. Palm bär ännu märken efter sin oangenäma bekantskap med den djerfve roffågelns klor.