ceremoni, som sällan förekommer, och derför
förtjenar att omnämnas. Hufvudpersonerna
voro en lefvande qvinna och en död man,
som i många år lefvat tillsammans som man
och hustru, oaktadt de ej varit gifta. Mannen
hade nu dött efter endast fyra dagars sjuk-
dom, och enligt deras seder och bruk fick den
döda mannens kropp icke begrafvas förrän den
blifvit sammanvigd med den efterlefvande
qvinnan.
Den sorgliga underrättelsen om dödsfallet
spriddes till kringliggande trakter, och det
förskräckliga bullret af sorgtrummorna hade
snart önskad verkan, att i begrafningshuset
samla den aflidnes vänner och fränder, jemte
en stor hop af åskådare. En gooroo (så kal-
las presterna) började att skyndsamt ställa allt
i ordning för bröllopshögtiden, hvarefter cere-
monien började. Den döde placerades i sittan-
de ställning ute på en veranda, klädd i brud-
gumskläder, och med ansigte och händer in-
smorda med gurkmeja. Qvinnan, klädd i den
gula bruddrägten och med det sedvanliga dia-
demet på sitt hufvud, satte sig midt emot den
döde och talade ömt och smeksamt till honom,
då och då spottande i hans ansigte små bitar
af en torr cocosnöt, den hon tuggade på un-
der tiden. Sålunda fortgick ceremonien tre å
fyra timmar, hvarefter den döde afkläddes sin
brudgumsdrägt, badades och lades slutligen
på en bår, som sedan öfvertäcktes med ett
silkestäcke. Ansigtet, som icke höljdes af täc-
ket, målades nu med en slags röd färg, och i
munnen sattes några betelblad. Enkan fick
derefter se sin döda man för sista gången,
och under hennes jemmerliga klagan, blandad
med sorgtrummornas döfvande ljud, lyftades
båren med den döde upp på birarnes axlar,
hvarpå sorgetåget sakta framskred till begraf-
ningsplatsen.
Tvist om villebråd. Nyligen hän-
de i Evgland ett en granne till hertigen af
Rutland lockade all skogsfogel från hertigens
parker till sina skogar, genom att öfverallt på
sina områden låta utströ frön och säd. Her-
tigens skogvaktare företog sig då, att medelst
raketer och andra fräsande fyrverkeripjeser
söka skrämma vildbrådet tillbaka, eller åtmin-
stone från den förargliga grannens egor. Gran-
nen klagade inför domstol, och domaren döm-
de skogvaktaren till böter för det han skrämt
skogens invånare, hvilket är förbjudet i jagt-
lagen.
MMHeningilis cerebro spinalis,
den epidemiska sjukdomen, har på sednare ti-
den varit mycket gängse äfven i Savojen. Som
något anmärkningsvärdt har iakttagits, att sjuk-
domen endast grasserat i hus som varit för-
sedda med jernspislar, och som man påstår
lär sjukdomen aldrig hewsökt landet innan
jernspislarna kommo i bruk. Doktor Care, en
utmärkt läkare, är af den tanken att jernspis-
larne afdunsta koloxid, som är en mycket flyk-
tig och giftig gas; och tror doktor Care, att
epidemen ofelbart utbryter der denna gas i
någon hög grad utvecklar sig.
firr Adams c Francis i Amer ka
hafva nyligen från trycket utgifvit en samling
Yankee-anekdoter och infall. Samlingen är för-
tjenstfull i många afseenden, men mest derför
att den innehåller många qvicka och bitande
infall af Abraham Lincoln, den redlige och
ädle politikern, hvars mord försänkt en hel
verld 1 sorg, och i hvars mun humorn var en
verklig politisk makt.
refve Pepoli, sångerskan Albonis
man, har blifvit vansinnig i Paris.
Rättvis vedergällning har drab-
bat ett spanskt slafskepp, som lyckats komma
ut ur Pongafloden. Då det varit två dagar
ute på öppna hafvet, bemiiktigade sig slaf-
varne fartyget och mördade hela besättningen
så när som på två personer, hvilka lyckades
uppnå Sierra Lione.
Luftresa. En brefskrifvare från Hel-
singland till Gefle-Posten berättar: I Boll-
näs socken lefver ännu en man, f. d. korpo-
ralen Palm, som i sin ungdom gjort en gan-
ska hög, men som jag kan föreställa mig, föga
angenäm luftresa. Händelsen, som är full-
komligt sann, tillgick sålunda, att då Palm
som barn en vacker dag lekte ute på gården,
kom en väldig örn och slog sina grymma klor
i den blifvande krigarens kropp och på väl-
diga vingar förde honom, trots skrik och alle-
handa för hans ålder vanliga protester, till
ett några hundra alnar från gården beläget
berg, der han slog ned med sitt offer och be-
redde sig att, liksom de gamla jättarne, spisa
kristet kött. Men Palms moder och några
andra personer hade observerat den oförvägne
örnens dristiga företag och sprungo under
högt gny efter honom samt lyckades att be-
fria pojken från den kritiska belägenhet hvari
han så oförtänkt råkat. Palm bär ännu mär-
ken efter sin oangenäma bekantskap med den
djerfve roffågelns klor.