— Våra vänner, sade hon, skola helt
säkert, när de icke se oss komma tillbaka,
misstänka att någon olycka träffat oss och ge-
nast ge sig ut på efterspaningar. Don Este-
van, som känner till hvar vinkel och vrå på
många mils omkrets, skall otvifvelaktigt få
rätt på oss. Vår ställning kan då icke på
långt när kallas förtviflad. Låtom oss der-
före icke öfvergifva oss sjelfva, så vida vi
icke vilja att Gud skall öfverge oss. Framåt!
snart, hoppas jag, äro vi ute ur skogen och
få ännu en gång återse solen.
Man satte sig i gång.
Olyckligtvis är det alldeles omöjligt att
vägleda sig i en vild skog, der alla träd äro
hvarandra lika, der man icke kan se hvarken
sol eller måne och der djurets instinkt och
icke menrnriskans förnuft är den vigtigaste
själsförmögenheten.
Under hela dagen irrade de resande om-
kring, och rörde sig, utan att sjelfva ana det,
i en ständig kretsgång; de gingo mycket utan
att komma det minsta framåt, och uttröttade
sig fruktlöst för att påträffa en gångstig som
icke fanns.
Don Pedro undrade på, hvad skäl kun-
nat föranleda de personer, som stulit hästar-
ne ooh sakerna, att lemna dem sjelfva så der
i en labyrint hvarur de aldrig kunde leta sig
fram, och att helt kallt dömma dem till en
fasaväckande död. Han hade icke trott sig
ega någon fiende, nog grym att vilja utkräfva
en så förfärlig hämd.
Men godsegaren grubblade förgäfves; han
var icke i stånd att erinra sig någon menni-