sin dotter; derpå vände han sig till den
okände.
— Hvad än må hända, följer jag er,
sade han; min dotter kan icke stanna qvar
här och ni har redan gjort så mycket för hen-
ne, att jag har all anledning att förmoda det
ni icke låter henne omkomma. Jag förlitar
mig på er. Och var nu god och visa oss
vägen!
— Nå välan! svarade den okände lako-
niskt; jag har varnat er, ni får nu sjelf vara
på er vakt.
III.
Hålan.
Likasom den okände länge tvekat, innan
han erbjöd don Pedro de Luna och hans dot-
ter sitt skydd — och vi veta i hvilka orda-
lag detta anbud framställdes — likaså hade
han icke väl fattat sitt beslut, förrän han på
allt sätt sökte påskynda affärden ifrån det
ställe der de händelser passerat, som vii vårt
föregående kapitel berättat. Hans blickar ir-
rade oafbrutet åt alla håll, och synbarligen
intagen af en djup oro, den han icke ens
gjorde sig mödan att dölja, vände han gång
på gång hufvudet mot den den lilla kullen,
likasom väntade han sig att helt hastigt få
se någon fasaväckande uppenbarelse derpå.
I det tillstånd, hvari den unga flickan
för ögonblicket befann sig skulle det hafva
varit särdeles oförsigtigt och vådligt för hen-