— Jag förstår er icke, min n herre. — Ån! ni vill väl icke lemna min dotter hvilkens lif ni räddat, åt sitt öde utan skydd och hjelp här i vildmarken och utan möjlighet att komma härifrån, i synnerhet i det tillstånd hvari hon nu befinner sig. fe Den okände rynkade ögonbrynen flera gånger och kåstade en förstulen blick på den unga flickan. Synbarligen utkämpades,en väldig strid i hans inre; han förblef en lång stund tyst, likasom var han tveksam, hvilket beslut han skulle fatta. Slutligen såg han upp. — Hör, min herre, sade han, jag vill tala öppet med er; jag har aldrig lärt mig konsten att ljuga. Jag har en liten bit härifrån en hydda, ett sådant der eländigt näste som vi kalla jacal; men tro mig, det är mycket bättre för er att stanna qvar här än att folja mig dit. — Och hvarföre det? frågade don Pedro med förvåning. — Jag hvarken kan? eller vill förklara er orsaken härtill; jag endast säger er, att det är bättre, ni stannar här. Men om ni envist yrkar på att få följa med, så vill jag inte sätta mig deremot, utan skall jag tvärtom bli er trogne ledsagare. — Jag kan icke förmoda att någon fara hotar oss under ert tak; gästfrihetens lagar hållas heliga i prairierna. — Måhända är det dock så; jag vill emellertid icke svara hvarken ja eller nej på detta. Fatta derföre ert beslut och gör det snart; ty jag har brådtom. Don Pedro kastade en sorgsen blick på