— Jag förstår er icke, min n herre.
— Ån! ni vill väl icke lemna min dotter
hvilkens lif ni räddat, åt sitt öde utan skydd
och hjelp här i vildmarken och utan möjlig-
het att komma härifrån, i synnerhet i det till-
stånd hvari hon nu befinner sig.
fe Den okände rynkade ögonbrynen flera
gånger och kåstade en förstulen blick på den
unga flickan. Synbarligen utkämpades,en väl-
dig strid i hans inre; han förblef en lång
stund tyst, likasom var han tveksam, hvilket
beslut han skulle fatta. Slutligen såg han upp.
— Hör, min herre, sade han, jag vill
tala öppet med er; jag har aldrig lärt mig
konsten att ljuga. Jag har en liten bit häri-
från en hydda, ett sådant der eländigt näste
som vi kalla jacal; men tro mig, det är myc-
ket bättre för er att stanna qvar här än att
folja mig dit.
— Och hvarföre det? frågade don Pedro
med förvåning.
— Jag hvarken kan? eller vill förklara
er orsaken härtill; jag endast säger er, att det
är bättre, ni stannar här. Men om ni envist
yrkar på att få följa med, så vill jag inte sätta
mig deremot, utan skall jag tvärtom bli er
trogne ledsagare.
— Jag kan icke förmoda att någon fara
hotar oss under ert tak; gästfrihetens lagar
hållas heliga i prairierna.
— Måhända är det dock så; jag vill
emellertid icke svara hvarken ja eller nej på
detta. Fatta derföre ert beslut och gör det
snart; ty jag har brådtom.
Don Pedro kastade en sorgsen blick på