Pedro och hans förvaltare gingo på hvar sin
sida om båren.
De styrde kosan mot den lilla kullen,
hvars fot de snart uppnådde. En smal gång-
stig slingrade sig kring denna, och vår lilla
trupp tvekade icke att begagnu sig derutaf.
De gingo sålunda under några minuter
framåt, ledsagade af den okände. Plötsligen
vid en krökning af vägen, bakom hvilken den
okände, som gick några steg förut, nyss för-
svunnit, hördes en gill hvissling skalla genom
den stilla natten. De fyra mexikanarne sprutto
till och stannade nästan omedvetet, tveksamria
om de borde fortsätta vägen eller vända om.
— Hvad kan det der betyda? mumlade
don Pedro orolig.
— Utan tvifvel något förräderi, genmälte
förvaltaren, i det han kastade ikring sig en
spanande blick.
Men allt var lugnt i nejden. Intet stör-
de vidare den stilla frid, som var utbredd
öfver landskapet.
Knappt hade dock några minuter förflu-
tit, förrän flera hvisslingar ånyo läto höra sig;
men dessa voro mera afligsna och kommo på
en gång från olika håll, hvaraf iran kunde
förstå att de utgjorde svar på den signal, som
nyss förut blifvit gifven.
Den okände, som gått i förväg, kom nu
tillbaka; hans ansigte var blekt och hela hans
väsende vittnade om en häftig oro.
— Ni har sjelf velat det, sade han; jag
tvår mina händor och ansvarar ej för hvad
som kan inträffa.
— Säg mig åtminstone hvilken fara, som