Hvarjehanda Nyheter. Ännu något om krinoliner. i (Till redaktionen af Dagens Nyheter.) Med harm jag läst utaf min kusin Ett slags artikel, (jo, den var fin!) Om svenska qvinnornas krinoliner. — Hon borde sättas der solln ej skiner, Den dumma Fina, som pratar så Om hvad hon alls icke kan förstå. Hon var just aldrig ibland de qvicka. Det är för odrägligt när en flicka Sin röst upphäfver, för att med storm Påyrka ändringar och reform. Uppriktigt sagdt, så — om än vi toge Hvar krinolinfjeder, hvad försloge Det åt skarpskyttarne till gevär? Orimligheten man finna lär. Ack! ... Aro svenskarna vapenföra De vapen få, fast de ej förstöra Ett älsklingsplagg, som ju fägnad gör Åt deras hustrur och fästemör. Och krinolinernas digra skara Hvad är väl den? — Ack, en småsak, bara, Emot cigarrernas myckenhet, Som kostar mer än man nämna vet. Dock, denna sak må ej tvister vålla! Vi våra stålburar må behålla Och låta, opåtaldt, mannen ha De honom kära cigarrerna. En hvar sin svaghet ju har i verlden; En bvar ju ger sin tribut åt flärden. De röka tobak och dricka vin Och vi oss svänga i krinolin: Den räknas nu bland vårt köns emblemer, I trots af berrarnes anathemer. Hur man förmanar och hur man svär Sin krinolin hvarje qvinna bär. — Men, blir det sanning, att kejsarinnan I modets verld lagt den bort då — innan Ett halfår skridit i djupet ner, En krinolin man ej längre ser. Mina Ben.