ty han sänkte bössan till marken och stödde sig mot densamma, allt medan ettleende svårt att beskrifva drog sig öfver hans anlete. Ändtligen böjdes grenarne undan och fem personer blefvo synliga. Bland dessa fem personer voro fyra karlar. Två utaf dessa ledde en ung qvinna som, stödjande sig mot deras armar, gick med stapplande steg. Och någonting särdeles ovanligt i dessa trakter var att de fem personerna, som på drägt och ansigtsfärg lätt igenkändes vara hvita, icke hade några hästar med sig. De närmade sig allt mer och mer, utan att blifva varse den okände som, fortfarande orörlig, betraktade dem med en blandning af medlidande och bedröfyelse. Hastigt såg en af fremlingarne upp. — Lofvad vare Gud! utropade han på mexikanska och med tecken till den lifligaste glädje; vi äro räddade, se der en menniska! Fremlingarne stannade nu, och den som först hade varseblifvit den okände, skyndade fram mot honom och sade i den mest artiga ton: — Min herre, förlåt att jag ber er om någonting, som sällan plär vägras i öknen: skydd och hjelp. Innan den okände svarade, kastade han en lång och mönstrande blick på den som tilltalade honom. Denne tycktes vara en man vid omkring femtio års ålder; hanz3 anletsdrag voro nobla och hans hållning imponerande. Hans hår var redan grånadt, men elden i hans mörka