ty han sänkte bössan till marken och stödde
sig mot densamma, allt medan ettleende svårt
att beskrifva drog sig öfver hans anlete.
Ändtligen böjdes grenarne undan och fem
personer blefvo synliga.
Bland dessa fem personer voro fyra kar-
lar. Två utaf dessa ledde en ung qvinna
som, stödjande sig mot deras armar, gick med
stapplande steg. Och någonting särdeles
ovanligt i dessa trakter var att de fem
personerna, som på drägt och ansigtsfärg lätt
igenkändes vara hvita, icke hade några hästar
med sig.
De närmade sig allt mer och mer, utan
att blifva varse den okände som, fortfarande
orörlig, betraktade dem med en blandning af
medlidande och bedröfyelse.
Hastigt såg en af fremlingarne upp.
— Lofvad vare Gud! utropade han på
mexikanska och med tecken till den lifligaste
glädje; vi äro räddade, se der en menniska!
Fremlingarne stannade nu, och den som
först hade varseblifvit den okände, skyndade
fram mot honom och sade i den mest ar-
tiga ton:
— Min herre, förlåt att jag ber er om
någonting, som sällan plär vägras i öknen:
skydd och hjelp.
Innan den okände svarade, kastade han
en lång och mönstrande blick på den som till-
talade honom.
Denne tycktes vara en man vid omkring
femtio års ålder; hanz3 anletsdrag voro nobla
och hans hållning imponerande. Hans hår
var redan grånadt, men elden i hans mörka