ken åkdonet eller körsvennen. Han skulle nästan kunnat nå dem med sin utsträckta arm och dock såg han dem icke. Då bullret af hjulen antydde, att kärran passerade förbi honom, hade han fattat sitt beslut, och utan att reflektera deröfver, hurusom i hans personliga ställning, en så beskaffad nattlig arrestering kunde gifva anledning till falska uttydningar och förskräckliga faror för honom sjelf, utropade han: — Hvem är der? Rodille, ty det var han, teg som en mur. Vaubaron återtog: — Hvem bi än är, så befaller jag er att stanna, hvarom icke ånvänder jag våld, för att hindra er från att passera. — Jaså, är det på det viset, svarade Rodille, öfvertygad att han hade att göra med en simpel tjuf, så råder jag dig att ge dig i väg, och det fort, såvida lifvet är dig kärt. Jag är beväpnad; ett ord till och jag skjuter dig för pannan. Vaubaron utstötte ett rytande. Han hade kännt igen rösten, och denna röst tillhörde hans onda genius, den man som störtat honom, gerningsmannen till mordet vid Pas-de-la-Mulegatan, baron Montivilliers mördare. Gud lemnade då ändtligen den eländige i hans våld. Gud skickade honom på samma gång rättvisa och hämd. — Huru skola vi kunna beskrifva hvad som nu tilldrog sig? skan, då den från himlahvalfvet störtar ner öfver jorden, är icke häftigare än Vaubaron var, då han kastade sig öfver Rodille. Denne aflossade tvenne skott, medan Vaubaron som blott hörde hvisslingen af kulorna, fattade hoVEN