ken åkdonet eller körsvennen. Han skulle nä-
stan kunnat nå dem med sin utsträckta arm
och dock såg han dem icke.
Då bullret af hjulen antydde, att kärran
passerade förbi honom, hade han fattat sitt
beslut, och utan att reflektera deröfver, huru-
som i hans personliga ställning, en så beskaf-
fad nattlig arrestering kunde gifva anledning
till falska uttydningar och förskräckliga faror
för honom sjelf, utropade han:
— Hvem är der?
Rodille, ty det var han, teg som en mur.
Vaubaron återtog:
— Hvem bi än är, så befaller jag er att
stanna, hvarom icke ånvänder jag våld, för att
hindra er från att passera.
— Jaså, är det på det viset, svarade
Rodille, öfvertygad att han hade att göra med
en simpel tjuf, så råder jag dig att ge dig i
väg, och det fort, såvida lifvet är dig kärt.
Jag är beväpnad; ett ord till och jag skjuter
dig för pannan.
Vaubaron utstötte ett rytande. Han hade
kännt igen rösten, och denna röst tillhörde
hans onda genius, den man som störtat honom,
gerningsmannen till mordet vid Pas-de-la-Mule-
gatan, baron Montivilliers mördare.
Gud lemnade då ändtligen den eländige i
hans våld. Gud skickade honom på samma
gång rättvisa och hämd. — Huru skola vi
kunna beskrifva hvad som nu tilldrog sig?
skan, då den från himlahvalfvet störtar ner
öfver jorden, är icke häftigare än Vaubaron
var, då han kastade sig öfver Rodille. Denne
aflossade tvenne skott, medan Vaubaron som
blott hörde hvisslingen af kulorna, fattade ho-
VEN