sig för att svara med oartikulerade, obegrip-
liga ljud, samt att göra tecken, betydande att
han var stum.
Andra åter, och dessa talade fransyska,
förvånade sig öfver, att en till utseende så
stark kamp hade all möda i verlden att draga
fram en nästan tom kärra, och de undrade
sinus emellan - om den kunde vara lastad med
under halmknipporna dolda guldpåsar. Denna
deras farliga nyfikenhet kom RKRodille att darra
från hufvud till fot. Han beslöt att undvika
dessa möten och frågor. Följaktligen körde
han vid middagstiden in i en skog, och till-
bragte der den återstående delen af dagen.
Då aftonen kom, satte han sig åter i rö-
relse. Han var nu lugnare till mods, alldeles
som dessa nuttfåglar, hvilka icke känna sig
otvungna, förrän mörkret inbryter. I öfrigt
hade han vidtagit det försigtighetsmåttet att
ladda sina pistoler. Han hadeen sådan i hvar-
dera sidfickan på sin bretagniska boudkostym,
och kände sig i lynne att utan tvekan, sko-
ningslöst döda hvem häldst, som förekom ho-
nom farlig eller misstänkt.
Mordet på Horner och Blanches flykt,
samt den omständigheten, att hon, såvida hon
ej omkom i skogen, icke skulle försumma att
angifva Rodille, såsom gerningsman till detta
nya mord, ändrade fullkomligt dennes planer.
Han tänkte numera icke på att återvända till
Paris, der polisen sannolikt skulle söka och
lätteligen finna honom. Han föresatte sig i
dess ställe, att söka upphinna något litet fisk-
läge på åtta, tio mils afstånd från Quimper,
att der köpa sig en god däckad båt, engagera