SEEK KEM EN KO ATSIRA NUMRET NES
vid explosion aft en krutfylld granat. De tums-
tjocka gjutgodspjeserna sprungo i hundratals
smulor och ströddes omkring som ett regn.
Det synes således vara anledning antaga att
nitroglycerinet kan komma att spela en stor
roll i krigsyrket. För att närmare utröna
detta äro dock naturligtvis många ytterligare
experimenter nödiga, och de uteblifva förmod-
ligen icke. — De böra dock ej företagas af
någon utan att han är välbekant med nitro-
glycerinens handterande och utan att hån går
småningom framåt, ty experimenterandet är
förbundet .med mycken våda.
Löjtnant Skott har tjenat som frivillig i
begge de danska krigen och i Garibaldis fält-
tåg i Neapel.
funna. Under denna titel har hr RBi-
chard Dybeck i dessa dagar utgifvit första
häftet af en skrift för Nordens fornvänner.
Den innehåller att börja med en kort karak-
teristik öfver Dalarne och-Dalfolket. Det heter
deri:
De i Dalarne bibehållna gamla sedvänjor äro både
många och märkvärdiga. Endast i bröllops- och begraf-
ningssederna qvarstå några minuen från medeltiden; de
flesta öfriga äro uppenbart äldre) och hafva afseende på
herdeyrket, som här alltigenom varit det rådande. De
af men iriskor om vintrarne öfvergifua vallbodarna tros
då vara iniagoa af skyddande råd-andar, och sägnerna
om de lustbarheter m. m., hvilka de der förehafva, och
hvartill nagon enda gång en eller annan menniska
varit vittue, äro fulla af poesi. Der äro då ljusen så
många som himmelens stjernor, blomstren fagrare än
markens, och de glades qvädaude kan ingen menuiska
känna, Talrika och betecknande äro de nrålt och steg
som vidtagas för de små väsendenas välbetinnande. —
Herdelifvet har ock haft sina fester, hvaraf flere öfver-
lefvor ännu återstå. Den märkligaste tyckes egt rum
vid vårens aukomst eller den sista aftonen i april. 1-
dar tändas då på bergen, lurar och horn ljuda; de glada
ringdansarna röra sig kring fesitlaoinor. Uppträder så
i laget en skara qvinnuor och barn, hafvande på armarne
träggjor (länkar) af vide, hvarpå hänga så många
skällor som derå rymmus och kunvat anskaffas hemma
ilornljuden tystna, de ankomnoa springa öfverglada flera
hvarf kring elden, och då de omsider stanna, skrawla
alla på eu gång med skällorna, hvarefter enuhvar utropar
cher rättare frumskriker de öknamn på björnen som äro
honom bekanta, säsow Stuffar (storfar), Olrid, Skue-
lås-per, Tussi, Sorgen, Alyosus wm. 8. Änviligen,
när elden är som bögst, trädas alla länkarna med sina
.skällor på eu lång -ståvg, hvara båda äudar derpå fattas
af de armsturkaste, hvilka böja, sanka och skaka stävgen
med ådan kraft aw skällornas skrammel geolj dar i
bergen. Upptåget slu:as omedelbart derefter med starka
och uthållande toner i alla lurarne och horven; med
detta allt tror iman sig hafva okrämt björvarna från
eagden för hela året.s
Ilaftet beskritver vidare en korslöt i
Westmanland, nn forngrat i Turinge socken
och fornlemnuingar 1å Kjula ås i Söderman-
land samt åtskillige nyfunne runstenar. Bland
desse har hr Dybeck funnit en i utmarken
mellan Hagby och Sätra (under Edsberg) i
Sollentuna härad och socken, ett par mil norr
om Stockholm. Den är rest af en Jarlubanke
öfver honom sjelt, och det är den sjuude run-
sten han låtit resa öfver sig. Om deune Jar-
labanke berättas:
Jarlabanke och hans slägt, af hvilken runstenarne
förvara namuer på omkring tio, egde stora rymder norr
ut från tockholm, saunolikt det mesta ar Dauderyds
skeppslag och Wallentuna härad, dem Jarlabauke flugt
odlade och försåg med vägar och broar. En sådan uppe
rödjning har sträckt sig från Hageby i Täby socken will
norra ändan af Edsviken och vidare till Soiua och trak-
ten der Carlberg vu är, hvilken synes varit den först
bebyggda i tiderna före Stockholms tillvaro. 1 dyhka
rödjor uppstodo naturligtvis äfveu vägar och dessa tiarf-
vade broar. Den ifiågavarande stora rödjan är märk-
värdig, emedau honu allt hitills förblifvit i det skick,
hvari förste odlaren bragte henvue Man bor i et af
) Till och med växtnamn efter jungfru Maria och
helgonen förekomma i Dalarne ytter-t sparsamt,
on - -