per. For tWeujo gången var uu Tristan ett
rot för detta outsägliga raseri, hvilket yttrade
sig på samma sätt som de föregående gån-
gerna. Å
Vaubaron insåg att det vore både oför-
sigtigt och rent af straffbart, att försumma en
sådan varning. Tristans ivstiokt bedrog sig
sannolikt icke; och devna ivstinkt angaf tvif-
velsutan annalkandet af en fiende, ett brott
eller en fara. Vår bjelte lemnade sin halm-
bädd, gick ut ur hyddan och lyssnade. I bör-
jan hörde han ingenting annat än det dofva
mullraudet af åskan, hvilken afligsnade sig
allt mer och mer, ty vinden hade vändt sig,
och dref uu ovädret från hafssidan. Men ef-
ter några minuters förlopp hade hans hörsel
vunnit tillräcklig skärpa, för att uppfatta och
urski ja äfven de svagaste ljud. Han hörde
då tydligen bullret at hiäst-steg och af ett
tungt lastadt åkdon, som krossade småstenarna
på vägen.
Vuubaron blef orörligt stående vid väg-
kanten, med högra handen omfattande sin
jeruskodda vandringsstaf. Allt eftersom åkdo-
net nalkades blef hundens tjut mindre hög-
ljudt. Icke som skulle hans raseri aftagit,
längt derifrån, men detta raseri lade nått sin
höjdpunkt, och derunder sökte det förfärliga
djuret ati sbta sig lös, hvilket hade till följd
alt han var nära att strypas.
Han tjöt icke mera, han rosslade,. Det
var på samma gång otäckt och förskräckande
att se och höra. — Kärran kom allt närmare;
den befann sig nu på knappa femtio stegs af-
stånd från Vaubarons plats, men mörkret
var så djupt, att han icke kunde se hfar-