Rodille vacklade tillbaka några steg, men
föll icke. Af en egendomlig slump, hade ku-
lan träffat, och plattats mot kopparplåten på
hans bretagniska lifgördel.
— Skottet var inte dåligt, sade bauditen,
men jag är dig skyldig svar på frågan, och i
sin tur sigtande på doktorn, under det denne
spände sin andra pistol, sköt han af skottet
på fyra stegs afstånd.
Horner lät icke höra ett ljud, icke en
klagan; sedan hans kropp några ögonblick
vacklat, föll den till marken likt en fälld ek.
Ett doft skri, en dämpad klagan, kom-
mande från ett angränsande rum, besvarade
det sista skottet.
Rodille kom nu först ihåg att Blanche
var skiljd från honom och magnetisören blott
genom en tunn bridvägg, och han förstod att
om hon ock icke sett allt hvad som tilldragit
sig, hon efter all sannobkhet hört det.
— Hon vet förmycket, sade han till sig
sjelf, . . . hon måste dö.
Han öppnade dörren till hennes rum,
men fann det tomt. Den unga flickan hade
hoppat ut genom fönstret, och fiydde med
skyndsamma steg undun.
Rodille sköt på måfå efter henne. Skenet
från det första pistolskottet tillät honom att
se Blanche, som redan var temligen långt
borta. Han aflossade ännu ett skott, denna
gång med cn af den mördade doktorns pisto-
ler, och störtade derpå ut, för att förfölja
flyktingen.