XLIL
Ett och annat.
Vi lemnade Jean Vaubaron långsamt van-
drande på vägen mellan Josselin och Locmind,
ledande vid tygeln sin gamla magra häst, som
drog vagnen, hvaruti vaxfigurerna och Paul
Mercior befunno sig. Under vaudringen sade
han:
— Lofvad vare Gud, som i mitt elän-
diga ech förnedrade tillstånd, dock tillåtit mig
att kunna vara en medmenniska till någon
nytta, och så löna ondt med godt.
Denna tanke lugnade, likt en välgörande
balsam för några timmar vår hjeltes oläkliga
lidanden.
Hans dystra, djupa och hopplösa svårmo-
dighet gaf för en stund vika för en mild me-
lavkoli och den olycklige fadren, som sedan
åratal tillbaka icke haft mera än en enda
tauke, sin dotter, kände, ait han på ett egen-
domligt sitt intresscrade sig för den unge man,
som han bisprungit. Hvaraf kunde det kom-
mu? Jean Vuaubaron visste det icke, och det
hade varit honom omöjligt att på eftertankans
väg komma till nåron klar insigt derom. Sym-
patien förefanns, det var säkert och oveder-
sigligt. Vaubaron sökte icke vidare tränga
in i denna hemlighet.
Öfvertygad att hans skyddsling sof en
djup och återställande sömn, ville han icke
väcka houom, och tilltalade henom derför icke
förrän han körde in på gården till Den dri-
stige tuppen, det enda värdshuset i köpingen