Riddarn utan tadel
Ej i striden, men i segern föll.
Allt för stor, att ondskan kunde skona,
Segrarn fick till pris en törnekrona,
Och triumfens char sig plötsligt byter
Till en tårstänkt, lagerkransad bår,
Folken bejda för en stund sin yra.
Tvänne verldars skalder slå sin lyra,
Medan sakta flyter
Öfver negerns kind en barnslig tår.
O när våldet räddarns namn förkättrar,
Skaken till hans ära edra fjettrar,
Slafvar! Sådan sorgmusik sig skickar
Vid den store menskovännens grift.
Sörjen, folk! Er alla botar faran;
Ej blott negerns — mensklighetens var han,
Och hvart öga blickar i
En gång på hans namn i stjernors skrift.
Fader, ja, som sol ditt namn skall lysa,
Elda modet, då det vill förfrysa,
Och som vårdkas jordens :slafvar kalla
Till gemensam kamp mot våldets bud.
Lef af alla dödar obetvungen,
Lef af millioners röst lofsjungen!
Ej ditt verk skall falla —
Lef i glädje hos de frias Gud!
Drufva, du skall blöda till hans ära,
Medan vid håns stora namn vi svära
Att åt friheten vår ungdom vwiga,
SIå vår tyra, hvässa våra stål;
Dagens små bekymmer må vi glömma,
När för Lincoln bägaren vi tömma;
Högt må jublet stiga!
Det är frihetens och vårens skål.
X