Abraham Lincoln.
Skål vid en studentfest i Upsala, af
studeranden Björck.
Är det glädjen blott som får besjungas
I de frias gille, i de ungas?
År val nöjet målet, dit I sträfven,
Arfvingar af fadrens riddardsgd?
Nej, en vapenhvila är hvart nöje,
Allvar ler med edert hästa löje
Och får sorgklädt äfven,
Sitta ned i edra rankors skygd.
Snö sig mänger ju bland nordens vårar,
Eld har drofsan, men har äfven tårar,
Brinna kan hon, men kan äfven blöda,
Öch som offervin hon gjutes nu,
Offervin på frihets helga altar,
Det den prest, som tempeltjenst förvaltar,
Ofta lät sig döda,
Men i döden segrade ännu,
Ren jag märker att J namnet vänten
På den konungslige presidenten,
Kung till snillets kraft och hjertats adel,
Ljungarn, som den starka viggen höll.
Ve, hans namn ej skrämmer mer tyrannen,
Ve, för sveket föll den ädle mannen,