— Här äro de, och ni kan vara lugn för
att de icke, liksom deras företrädare skola
brista under tyngden af sin börda. Nå så
skynda er då, kamrat. Om vi äro qvicka i
vändningarne, så skola vi kanske hinna yt-
terligare en börda i natt.
De båda männen öste näftals guldet i
gickarna, hvilka de tid efter annan lyftade
upp, för att känna huruvida de ej voro för
tunga att bära. Då de ansågo dem innehålla
högsta möjliga bärbara vigt, kastade de dem
på ryggen, fästade dem med starka läderrem-
mar, och företogo återtåget. Den unga flic-
kan, hvars magnetiska sömn Fritz Horner
noga aktade sig att afbryta, gick några steg
framför dem. Rodille hade till sin öfriga
börda laggt det jernskrin, hvarom Blanche ta-
lat, och som innehöll diamanter och andra
ädla stenar.
— Hälften af det der, som af allt det
öfriga, sade Horner, pekande på skrinet.
Rodille gjorde en rörelse af otålighet.
— För f-n i våld, ni verkligen smått
förargar mig. Om ni misstror mig, så tag
skrivet sjelf. Jag begär inte bättre än att få
slippa bära det, ty det är tungt, och besvärar
mig mera än jag kan säga.
Magnetisören svarade ej; hans egen bör-
da kändes tung nog. Rodille och hans kom-
panjon kommo utan hinder upp i fria luften,
togo vägen genom ruinerna och tömde säckar-
nes innehåll i det lilla husets mest aflägsna
rum.
Sedan detta blifvit verkstäldt, och sedan
de vidtagit det försigtighetsmått, alt stänga
in Blanche, företogo de ytterligare en hämt-