någonsin mina egna, och att då jag sade: det
här är mitt, jag blott talade om min andel.
— Nå, det kan låta höra sig, återtog
Fritz Horner, ser ni saken är den, att jag,
oaktadt min naturliga tålmodighet och mild-
het, skulle blifva ett rytande lejon, om jag
märkte man ville bedraga mig.
— Var ni lugn, det har ingen tänkt på
något sådant, svarade Rodille småleende. Ni
hade redan, och sedan långt tillbaka, min hela
tillgifvenhet, men dertill kommer nu mera den
aktning jag är skyldig er, såsom en af lan-
dets rikaste män. Samma känslor bör också
ni, och det af lika goda skäl, hysa för mig.
Buagom oss derföre inbördes min hederskam-
rat, bugom oss djupt för millionärerna och de-
ras millioner.
— Huru skola vi nu bära oss åt, för att
föra bort allt detta guld? frågade Fritz Hor-
ner, efter ett ögonblicks tystnad. Det kom-
mer att erfordra lång tid och mycket arbete.
— Aha, uttopade Rodille, börjar ni re-
dan bli besvärad af edra rikedomar. Annat
med mig, jag frågar icke efter mödan och i
öfrigt skall det vara lättare gjordt, än ni tror.
— Nåväl, gripom verket an.
— Jag ämnade just föreslå er det.
— Olyckligtvis få vi icke rum med 8yn-
nerligen mycket i våra fickor.
-— Jag kunde just tro att ni skulle anse
såväl edra egna, som mina fickor otillräckliga
för detta behof, och derför har jag, som tän-
ker på allt, afhjelpt också den olägenheten.
— På hvad sätt?
— Jag har tagit med mig små säckar.
— Hvar har ni dem?