på sig, och återvände till det öfvergifna hu-
set, körande sitt klumpiga arbetsåkdon. Sedan
hästen blifvit frånspänd, ställdes han in i
stallet och kärran kördes in i vagnsskjulet.
— Resa vi i natt? frågade Fritz Horner.
— Ja, svarade Rodille. Blanche får sof-
va i åkdonet, vi gå en på hvar sin sida om
hästen; på så sätt skall ingen menniska fista
uppmärksamhet vid 0s8.
Natten kom. Himlen var betäckt med
tjocka kopparfärgade moln. En tung och qväf-
vande temperatur hämmade respirationens fria
lopp. Tid efter annan upplystes det herr-
skande dunklet af ljungande blixtar och ett
aflägset åskdunder lät höra sig från hafssidan.
Rodille var denna afton ännu mera nervös
och lättretlig, än vanligt.
— Ja, nu få vi lasta vårt åkdon, sade
Fritz Horner.
— Ja, det skola vi göra, svarade Ro-
dille, men först skola vi företaga delningen.
— Delningen! Ja den lär inte vara svår
att verkstilia, tyckes det mig, hvar och en
tar sin hälft, och dermed är den saken klar.
— Hälften, utropade Rodille med ett till-
gjordt skratt af elakt förebud. Ni,har san-
nerligen inga små pretentioner; men jag för-
bereder er på att jag är af olika tanke angå-
ende den saken.
— Jaså, mumlade Horner med bitterhet,
ni är af annan tanke, nå, hvad är er åsigt?
Låt höra!
— Jag vill ha dubbel andel.
(Forts.)