— Det är platt omöjligt att från djupet
af denna håla hemta upp någon skatt; somn-
ambulen måtte ha misstagit sig.
— Det skola vi snart få veta, svarade
magnetisören.
Han vände sig derpå till den unga flic-
kan och frågade:
— Hvarför har ni fört oss till brädden
af denna brunn?
— Derföre att det icke finnes någon an-
nan ingång till den hemliga gång, som ni vill
ha reda på.
— Är ni säker på att icke misstaga er?
— Ni vet alltför väl att jag icke kan
begå något misstag, då min själ är befriad
från kroppens band.
— Hur skall man väl kunua komma dit
ned? Tjugu långa stegar, fästade den ena vid
den andra, sku!le icke räcka till botten.
— Det behöfves inga stegar.
— Och dock måste man stiga ner.
— Naturligtvis.
— Hur skall man då bära sig åt?
— Luta er ner och se.
Fritz Horner böjde sig ned öfver det ga-
pande svalget, men kinde sig fattad af svindel.
— Jag ser ingenting annat än det dju-
paste mörker.
— Nå vil, jag för hvilken intet mörker
existerar, jag ser jernhandtag och fotsteg fä-
stade i graniten, och bestämda att uppehålla
den som vågar försöket att stiga ned i af-
grunden.
Fritz Horner rynkade ögonbrynen.
— Behöfver man gå ned ända till brun-
nens botten?