nar, utan att hennes späda, fina händer tyck-
tes känna de stickande taggarna, och gick in
1 tornet.
Rodille och magnetisören ville följa efter
samma väg, och lyckades också, men med
grundligen sönderrifna både händer och ansig-
ten. I det ögonblick de upphunno Blanche,
stod on orörlig vid kanten af en brunn,
hvars runda öppning befann sig midt i tor-
net. Ett enca steg till, och den unga flickan
hade störtat ned i den gapande afgrunden.
— Här är den, sade hon med dämpad
stämma.
Rodille böjde sig ned och tog upp en li-
ten sten, den han lät falla ned i brunnen.
Flera sekunder förflöto. Ändtligen hörde man
huru stenen träffade vattenytan i botten af
afgrunden, men ljudet var ytterst svagt, knappt
nog märkbart.
XL.
Skatten.
Doktorn och Rodille sågo på hvarandra
med oroliga blickar.
— Aj för f-n, mumlade Rodille, det här
satans hålet förekommer mig att vara ovan-
ligt djupt.
— Det är lätt förklaradt, svarade Fritz
Horner; denna brunn är synbarligen sprängd
i klippan, och vi befiana oss här på en gan-
ska betydlig höjd öfver hafvet.