våningen i närheten af der plats, der vi nu
befinna oss?
— Nej.
— Hvar är den då?
— Vid motsatta ändan af den slätt som
bildar kullens topp.
— Ser ni den?
— Ja, jag ser den.
— För oss dit?
Blanche reste sig upp. Det var första
gången som Rodille och Fritz Horner sågo
henne gå, under somnambult tillstånd. De
betruktade henne derför med nyfikenhet och
gort intresse. Hon gick med långsamma, yt-
terst regelbundna steg, (fullkomligt skiljaude
sig från hennes vanliga sätt att gå) hvilka
påminde om rörelserna hos en automat, ly-
dande impulsen från ett skickligt anbringadt
system af hjul och fjedrar.
Ehuru ögonen voro slutna, hindrade det
henne icke att vägleda sig lika säkert som
hon någonsin kunnat göra det med öppna ögon.
Då ett oöfverstigligt hinder lade sig i hennes
väg, gjorde hon utan betänkande, en liten om-
väg. Var det deremot icke fråga om annat
än ett törnigt busksnår eller ett af murgrön
öfverväxt stenröse, så gick hon tvärt igenom
suåret och hoppade öfver de sammanhopade
stenarna.
Rodille och Horner som följde efter hen-
ne, hade långt mindre säkra både ögon och
fötter. På så sätt gick hon midt öfver slät-
ten och stanoade vid ingången till ett fyrkan-
tigt torn, hvars murar ännu stodo upprätta
till hilften af deras ursprungliga höjd. En
jät häck af törnen och slingerväxter spärrade