våningen i närheten af der plats, der vi nu befinna oss? — Nej. — Hvar är den då? — Vid motsatta ändan af den slätt som bildar kullens topp. — Ser ni den? — Ja, jag ser den. — För oss dit? Blanche reste sig upp. Det var första gången som Rodille och Fritz Horner sågo henne gå, under somnambult tillstånd. De betruktade henne derför med nyfikenhet och gort intresse. Hon gick med långsamma, ytterst regelbundna steg, (fullkomligt skiljaude sig från hennes vanliga sätt att gå) hvilka påminde om rörelserna hos en automat, lydande impulsen från ett skickligt anbringadt system af hjul och fjedrar. Ehuru ögonen voro slutna, hindrade det henne icke att vägleda sig lika säkert som hon någonsin kunnat göra det med öppna ögon. Då ett oöfverstigligt hinder lade sig i hennes väg, gjorde hon utan betänkande, en liten omväg. Var det deremot icke fråga om annat än ett törnigt busksnår eller ett af murgrön öfverväxt stenröse, så gick hon tvärt igenom suåret och hoppade öfver de sammanhopade stenarna. Rodille och Horner som följde efter henne, hade långt mindre säkra både ögon och fötter. På så sätt gick hon midt öfver slätten och stanoade vid ingången till ett fyrkantigt torn, hvars murar ännu stodo upprätta till hilften af deras ursprungliga höjd. En jät häck af törnen och slingerväxter spärrade