— Nej, vid tjugu fots djup öppnar sig
ett galleri, som leder till de underjordiska
hvalfven.
— Anser ni er kunna gå före oss och
visa vägen?
— Ja.
— Nå så gör det då.
Magnetisören hade knappt nog uttalat
denna befallning, förrän Blanche lutade sig
ned, fattade med handen tag i ett osynligt
föremål, gled ner i den gapande afgrunds-
öppningen och försvann.
— Vi måste följa henne, sade KRodille.
— Naturligtvig, svarade Fritz Horner;
men det rådande mörkret fördubblar svårig-
heterna och göra hindren oöfvervinnerliga.
Man kunde lika gerna skicka ut blinda att
företaga denna färd.
— Jag har förutsett denna omständighet.
Se här är ljus.
Rodille tog ur sin ficka fram ett elddon
och flera små vaxljus. Han tände tvenne af
dessa och lemnade det ena till magnetisören,
sägande:
— Jag vågar försöket.
Derpå, och sedan han varsnat det första
af de jernhandtag, hvarom somnambulen talat,
fattade han tag deruti och steg utför med
mycken lätthet, tack vare en sorts jerntrapp-
steg, betydligt starkare och beqvämare än
någon stege.
— Nu är jag framme, fortfor han efter
några sekunders förlopp. Det är icke alls
svårt, det försäkrar jag.