frågan om någon kärlekshandel, det är säkert,
och älskande, de äro just mitt folk. ,
— Det står skrifvit, tänkte Paul med rö-
relse, att hvart jag än i dag vänder mig, skall
jag träffa på tillgifvenhet och ömmande hjer-
tan. Skulle det oblida ödet vilja upphöra att
förfölja mig? Skulle min stjerna, så länge höljd
i moln, slutligen börja att stråla klar?
Sedan Paul lemnat Amandiers-gatan, in-
tog han i största hast en kraftig och efter en
månads hungrande, ganska nödvändig måltid,
och begaf sig derpå till postkontoret för att
begära upplysningar. Han kunde lätt utfor-
ska att hästar blitvit vid två-tiden reqvirera-
de, och efter uppvisandet af ett ordentligt
pass, lemnade. Han frågade nu postiljonen,
och fick af honom veta, att denne efter ett
kort uppehåll vid Amandiers-gatan, skjutsat
tre personer, tvenne herrar och en ung flicka
till stationen vid Seåvres, samt att hans kam-
rat vid Såvres fått taga vägen till Versailles.
Paul insåg nu tydligt, att Blanche icke
misstågit sig, då hon trott sig höra ordet
Bretagne nämnas, ty stationerna vid Sevres
och Versailles äro i sjelfva verket de båda
första på vägen till Quimper genom Alengon.
Men af hvad skäl hade Rodille och magne-
tisören så brådstörtadt begifvit sig till Bre-
tagne? Och hvarför släpade de Blanche med
sig? Paul framkastade dessa frågor, men kun-
de ej fiona någon tillfredsställande lösning.