på samma gång som sitt kort, en börs i den-
nes hand, skyndade sedan ut från apoteket,
steg upp i kabrioletten och försvann.
Paul Mercier, purpurröd af blygsel öfver
att hafva mottagit, hvad han icke kunde be-
trakta annorlunda än såsom en allmosa, aflägs-
nade sig i sin tur, sedan han varmt tackat
läkaren och apotekaren för deras omsorger.
Då han hunnit en bit framåt gatan, stan-
nade han utanför de upplysta fönstren till en
modebutik, och tog ur sin ficka upp kortet
och börsen, som den elegante unge, mannen
lemnat honom. Kortet bar ett adeligt namn,
och börsen innehöll sex stycken guldmynt.
Denna summa utgjorde i deita ögonblick en
verklig förmögenhet för den stackars Paul,
hvilken icke egde en sou, och i ordets hela
bemärkelse var nära att dö af hunger. Det
var tydligen en försynens skickelse som till-
skyndade honom denna oväntade, men nöd-
vändiga hjelp. Den unge mannen förstod detta.
Ur sitt varma hjertas djup lofvade han Gud
och tackade sin ädelmodige vägörare.
Det var redan mörkt, då han kom fram
till Amandiers-gatan. Numera kunde det icke
komma ifråga att smyga sig in hemligt. Paul
var tvärtom fast beslutad att tala öppet och
allvarligt med magnetisören, att utfordra Blan-
che i egenskap at hennes fistman, samt att i
händelse doktorn nekade, hota honom med
polisens mellankomst.
Följaktligen, och liksom ville han gifva
sig sjelf ett prof på allvaret af sitt beslut,
började han häftigt ringa på den lilla porten.
Efter ett par, tre minuter kom tjensttlickan
för att öppna